Regeringen beter sig som en kärnkraftsstalker

Det finns minst tre stora invändningar mot planerna på ny kärnkraft.

Trots att Tidöregeringen fått massiv kritik av samtliga expertmyndigheter väljer den att gå vidare med planerna på en massiv utbyggnad av kärnkraften.

Det ska bli minst två nya reaktorer till 2035 och ytterligare flera stycken till 2045.

Eller åtminstone planerna på en massiv utbyggnad. För särskilt mycket realism eller sunt förnuft finns det inte i planerna.

Däremot finns det minst tre allvarliga invändningar, som borde få även de mest inbitna kärnkraftvännerna att dra åt sig öronen.

Erfarenheten från andra länder visar att det inte är möjligt att bygga ny kärnkraft så snabbt som Tidöregeringen hoppas

Det blir väldigt dyrt. Det finns inget sätt att genomföra planerna på marknadsmässig grund. Det är alla överens om. Även Tidöregeringen. Ny kärnkraft kräver att staten, det vill säga skattebetalarna, går in med flera hundra miljarder kronor i lån för själva investeringen, och sedan en garanti för att ägaren av kärnkraften ska få ett högt pris. Staten ska alltså bli en garant för mellanskillnaden mellan marknadspriset och det pris som slås fast i avtalet. Det kommer att kosta miljarder. Det sätter marknaden ur spel. Sedan när blev det borgerlig politik att föreslå statligt fastslagna elpriser?

När utredningen presenterades förra året sade Svenska kraftnät i sitt remissvar att den här satsningen även”får effekter på elmarknaden genom bland annat minskad investeringsvilja i annan elproduktion”. Energimarknadsinspektionen kom fram till liknande slutsatser.

Tidsplanen. Erfarenheten från andra länder visar att det inte är möjligt att bygga ny kärnkraft så snabbt som Tidöregeringen hoppas. Faktum är att planerna verkar bygga på rent önsketänkande. Vattenfall planerar att som tidigast starta produktionen till 2029. Det kommer kräva enorma mängder personal. Beräkningar talar om så mycket som 10 000 anställda, 3 500 om det handlar om små modulära reaktorer, men där är tekniken inte ens på plats. Tusentals människor ska alltså ha boende, skolor, samhällsservice kring bygget. Och det måste finnas människor med rätt kompetens. Branschen varnar för att det kan bli svårt att få tag i personal.

Säkerheten. På presskonferensen där näringsminister Ebba Busch presenterade förslaget sade hon att det nya, allvarliga säkerhetspolitiska läget talar för kärnkraft. Argumentet för det skulle vara att kärnkraft ger en stabil energileverans under hela året och i stora mängder. Men argumentet går också att vända på. Ett fåtal stora kärnkraftsreaktorer gör det lätt att slå ut, eller ta kontroll över det svenska elsystemet. Det är ingen slump att det pågår en kamp om det ukrainska kärnkraftverket Zaporizjzja. Den ukrainska regeringen har också sagt att man tänker satsa mer på sol- och vindkraft för att få ett mer hållbart och robust elsystem.

– Vindparker, som per definition är decentraliserade, står robusta mot den fokuserade förstörelse som en enskild robot innebär för ett kraftvärmeverk, sade Andrij Konetjenkov från landets vindkraftsorgan Uwea förra året till branschsajten Recharge.

Det är logiskt. Lokala energikällor skyddar samhället bättre.

Och då har vi ändå inte nämnt den säkerhetsrisk avfallet från kärnkraften innebär.

Sammantaget framstår regeringens förslag som ett uttryck för den besatthet som länge präglat Tidöpartiernas relation till kärnkraften. Den är som skattesänkningarna för den gamla borgerligheten. Allt ska lösas med nya reaktorer. Varenda samhällsproblem.

Ebba Busch är alltid lika tydlig med att man inte ska binda sig vid ett energislag, det viktiga är vilken kapacitet systemet kan leverera.

Men vad är det vi ser nu, om inte att binda sig vid ett energislag? Någon borde tala om att Tidöregeringen beter sig som en kärnkraftsstalker.

Det hindrar inte att kärnkraften behövs för en ganska lång tid framåt. Där har regeringen, liksom de flesta andra partier numera, rätt. Men inte på det här viset. Det är aldrig bra att lägga så många ägg i samma korg.

Jesper Bengtsson