arbetstid Pensionsöverenskommelsens förslag att vi ska arbeta mer har ännu inte klubbats. Det ger de två regeringspartierna S och MP möjlighet att lyfta frågan om kortare arbetstid för ökad jämlikhet, skriver tidigare regeringstjänsteman Christer Wretborn.
Strax före årsskiftet träffades en blocköverskridande överenskommelse om finansieringen av pensionssystemet.
Pensioner kan finansieras på olika sätt. De partier som ingick i överenskommelsen anser att det ska ske genom att vi arbetar längre. Överenskommelsens centrala inslag är att den lägsta åldern för att ta ut pension höjs i tre steg från nuvarande 61 år till 64 år 2026.
Det innebär att den totala arbetstiden kommer att öka. Är det rimligt? Varför ska vi arbeta mer?
Sedan början av 1950-talet har BNP i reala termer femdubblats enligt SCB. Det kanske inte går att räkna med samma snabba ökning av de totala resurserna också i framtiden men en fördubbling av BNP vart 30:e, 40:e år är en ganska återhållsam prognos.
En del av resursökningen har tagits ut i längre semestrar, ökad föräldraledighet m.m. men de ökade resurserna har i allt väsentligt tagits ut i ökad konsumtion. Det är nu längesedan några mer långtgående åtgärder för att minska arbetstiden genomförts.
Det är heller inte så att svenskarna inte arbetar. Vi har den högsta sysselsättningsgraden inom EU. Vi arbetar inte flest timmar men om vi jämför oss med tyskarna, som det numera är populärt att ha som referensram, arbetar vi i genomsnitt drygt 250 timmar mer per år enligt OECD.
Räknat på en arbetsvecka om 40 timmar innebär det att vi i genomsnitt arbetar över 6 veckor mer per år än tyskarna.
Räknat på en arbetsvecka om 40 timmar innebär det att vi i genomsnitt arbetar över 6 veckor mer per år än tyskarna. I dagarna träffade dessutom de tyska arbetsmarknadsparterna på industrins områden en uppgörelse som öppnar för möjligheten att ytterligare minska arbetstiden.
I de nordiska länderna arbetar finnarna ungefär lika mycket som vi medan den genomsnittliga arbetstiden i Norge och Danmark ligger närmare den tyska.
Den snabba resurstillväxten efter andra världskrigets slut har varit en förutsättning för utbyggnaden av välfärdssamhället och allmänt förbättrade levnadsvillkor. Till en början bidrog den också till ett mer jämlikt samhälle.
Men den tiden tycks nu vara förbi. Inkomst-och förmögenhetsskillnaderna har ökat drastiskt. Trots återkommande uppgifter om att klyftorna fortsätter att öka tycks politikerna sakna både intresse och förmåga att hantera frågan.
Tar vi istället ut en del av tillväxten i minskad arbetstid kan den riktas så att en större del av tillväxten tillfaller grupper som nu får en allt mindre del av resursutrymmet. Därigenom kan minskad arbetstid bidra till att motverka den skeva inkomst-och förmögenhetsfördelningen.
När fransmännen införde 35-timmars arbetsvecka på 1980-talet var det med bibehållen lön. Det var ett misstag som inte minst det franska socialistpartiet haft svårt att hantera.
I stället bör en del av det utrymme som tillväxten skapar tas ut i form av minskad arbetstid. En arbetstidsförkortning blir en process på lång tid men gör det möjligt att sänka arbetstiden för grupper med slitsamma arbeten och barnfamiljer men också att successivt minska den generella arbetstiden.
Det finns således starka argument för att åter föra upp arbetstiden på den politiska dagordningen. Det är i det perspektivet man bör se pensionsöverenskommelsen.
En förhandling handlar om att ge och ta. Så har det naturligtvis också varit i pensionsförhandlingarna.
Att finansiera ökade pensionskostnader med längre arbetstid har länge varit ett borgerligt krav. Vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet fått ut av förhandlingarna är mera oklart.
Att finansiera ökade pensionskostnader med längre arbetstid har länge varit ett borgerligt krav. Vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet fått ut av förhandlingarna är mera oklart. Det förefaller som arbetstidsfrågan överhuvudtaget inte varit en del av förhandlingen.
Beslutet om ett nytt pensionssystem har ännu inte tagits. Efter principöverenskommelsen kommer en rad
Överenskommelsen från i december är en principöverenskommelse.*
Det ger de två regeringspartierna möjlighet att nu ta ett initiativ i arbetstidsfrågan. Ett beslut om att vi ska arbeta längre upp i åldrarna måste balanseras med att den totala arbetstiden inte ökar. Det borde i själva verket ingen i pensionsgruppen ha något att invända mot.
Christer Wretborn är före detta ambassadör, regeringstjänsteman och regeringsutredare.
*Fotnot: Eftersom decemberbeslutet om pensionerna är en principöverenskommelse kommer det under de närmaste 4–5 åren att tas en rad olika beslut och inte ett samlat beslut.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
