Ledare Med undantag av lättnaden för kroniskt sjuka har regeringen gjort på stället halt i frågan om sjukförsäkringen. Man har inte avsatt de pengar som skulle behövas och man gör inte de genomgripande förändringar som systemet kräver för ge sjuka trygghet.
Den 29 oktober beslutade regeringen att personer med allvarliga kroniska sjukdomar ska kunna få »förebyggande« sjukpenning. En del av dem som insjuknat i covid-19 har fått följdsjukdomar. Det var orsaken till beslutet, även om det också innefattar bland annat dem med »komplicerad medfödd hjärtsjukdom« och »kraftigt nedsatt njurfunktion«.
Det är positivt att regeringen något öppnat för att fler kroniskt sjuka ska få rätt till sjukpenning. Men det är en blygsam förändring av ett system som borde göras om rejält. Regeringens beslut är också ett erkännande av att vi fram till nu har haft ett system som inte ens garanterat personer med kroniska sjukdomar en minimal trygghet. Hur är det möjligt att sådana blottar har kunnat förekomma?
På kort tid har tre offentliga utredningar presenterats som alla vill reformera sjukförsäkringen: En begriplig och trygg sjukförsäkring (SOU 2020:6), Tillsammans för en välfungerande sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess (SOU 2020:24) och En sjukförsäkring anpassad efter individen (SOU 2020:26).
Det är inte en alltför djärv gissning att Shekarabi föreslår reformer medan Andersson stretar emot.
Trots snäva direktiv föreslår alla dessa utredningar betydande förändringar i rätt riktning. En central fråga handlar om den omprövning av sjukpenningen som ska ske efter 180 dagar. Idag ska den sjukskrivnes förmåga att jobba prövas inte bara mot den egna arbetsplatsen utan mot »normalt förekommande arbeten« på hela arbetsmarknaden. Den som bedöms klara ett sådant arbete ska nekas sjukpenning.
Nu föreslår utredaren Claes Jansson (SOU 2020:6) att Försäkringskassan måste precisera vilket yrke som den sjukskrivne skulle kunna utföra. Först om Försäkringskassan anser att det finns ett sådant jobb ska det vara möjligt att fatta beslut om avslå ansökan om sjukpenning. Dessutom föreslår utredaren att 180-dagars-gränsen ska bli mindre skarp. Prövningen ska kunna skjutas upp om det främjar personens rehabilitering.
Just frågan om det stora antal personer som blir utförsäkrade efter 180 dagar har upprört många. På Facebook finns grupper för utförsäkrade. I dessa kryllar det av vittnesmål från personer som blivit av med sitt försäkringsskydd trots allvarliga sjukdomar. För närvarande är det ungefär var fjärde ansökan om sjukpenning som avslås efter 180 dagar. Som Niklas Altermark konstateras i boken Avslagsmaskinen har det lett att omkring 20 000 människor tvingas leva på försörjningsstöd. Detta trots att de har läkarintyg som visar att de är sjuka och har nedsatt förmåga att arbeta.
LO, TCO och Saco är positiva till utredningarnas förslag om att reformera sjukförsäkringen. Även Arbetsförmedlingen gör tummen upp. Men med undantag av lättnaden för kroniskt sjuka har regeringen gjort på stället halt. I den senaste budgetpropositionen har man inte
avsatt de pengar som skulle behövas. I en debattartikel noterar de fackliga organisationerna att en reformering skulle kosta 400-450 miljoner kronor per år. Det handlar med andra ord om en relativt liten kostnad jämfört med andra miljardsatsningar i budgeten. Det är ett tungt skäl för att inte dra frågan i långbänk. Eller som Kjell Rautio, LOs expert på sjukförsäkringssystemet, uttrycker det: »det finns inga skäl att vänta och pandemin har inte gjort behovet av en reform mindre, snarare tvärtom«.
En av orsakerna till att inget händer är det parlamentariska läget. Problemet är att Centern och Liberalerna inte lämnat några tydliga besked. Vad de tycker är höjt i dimma och så länge denna dimbank belägrar riksdagen riskerar förslagen att tyna bort. Det går samtidigt att undra varför regeringen inte begär tydliga svar från samarbetspartierna Centern och Liberalerna.
Även regeringen intar en svårförståelig hållning. Varför denna tvekan? För att förstå hur de inre kretsarna resonerar skulle det behövas en avlyssningsutrustning för att kartlägga samtalen mellan socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) och finansminister Magdalena Andersson (S).
Det är inte en alltför djärv gissning att Shekarabi föreslår reformer medan Andersson stretar emot. Men vad exakt svarar finansministern? Tycker hon att en halv miljard är alltför mycket pengar att satsa på långtidssjuka? Har hon tagit intryck av den borgerliga elitens snackis om att långtidssjuka fuskar och inte vill jobba? (I så fall borde hon läsa statsvetaren Björn Johnsons bok Kampen om sjukfrånvaron). Eller är hon rädd för att göra sjukförsäkringen till en profilfråga och öppna för debatter med moderater som vill skära ner sjukförsäkringen?
Om detta vet vi inget. Det enda vi vet är att det står stilla.
PS. Lyssna också till Dagens Arenas podd med Niklas Altermark, författare till Avslagsmaskinen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
