Tidöavtalet är inte tomma ord, det är ett politiskt program som nu kan göra fler statslösa.
I november 2017 blev Anna Lundberg, som är professor i rättssociologi vid Lunds universitet, färdig med en statlig utredning om uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder.
Anna Lundberg hade fått den dåvarande regeringens uppdrag att undersöka hur man bättre skulle kunna hantera situationen för en grupp mycket utsatta invånare i Sverige. Det handlar om personer som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, men som inte kan lämna Sverige på grund av olika praktiska hinder. De befinner sig ett juridiskt och mänskligt limbo.
Deras situation förvärrades 2016, då en ändring gjordes i lagen om mottagande av asylsökande med flera, LMA. Lagändringen innebär att vuxna utan barn som fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut förlorar sin rätt till bistånd (som boende och pengar till mat), om det inte är ”uppenbart oskäligt”, vilket det i princip aldrig är, enligt Migrationsverkets tolkning.
Bara några månader efter lagändringen hade 500 hunnit söka hjälp hos Röda Korset
När lagen ändrades fastnade en grupp på flera tusen personer i en omöjlig situation: de får inte jobba, och de får ingen hjälp med sin försörjning, men de kan inte göra något för att påverka sin situation.
De är utlämnade till välgörenhet, och till att bli en del av skuggsamhället.
Bara några månader efter lagändringen hade 500 hunnit söka hjälp hos Röda Korset, som i en lägesrapport beskrev hur människor som levde med verkställighetshinder behövde hjälp med det mest grundläggande. 90 procent bad om hjälp med mat. En tredjedel av dem uppgav att de hade fått en gravt försämrad hälsa. ”De har inte längre tillgång till mediciner som behövs med anledning av sjukdom eller efter diverse operationer. Som exempel kan nämnas personer med cancer, diabetes, tarmsjukdom eller som har stomiopererats.”
Anna Lundbergs utredning innehåller en rad förslag på lagändringar som skulle göra det möjligt för Migrationsverket att åtminstone bevilja tillfälliga uppehållstillstånd till människor i den här situationen. De kan ju inte själva välja att återvända, vad är poängen med att plåga dem?
Professor Lundbergs utredning omvandlades aldrig till en proposition, förslagen lades aldrig fram för riksdagen. Och i dag framstår det som utopiskt att utredningen ens tillsattes.
Omänskligt limbo? Om något verkar den nuvarande regeringen vilja göra allt för att fler ska hamna i den situationen.
Hur ska man annars tolka justitieminister Gunnar Strömmers utspel om att göra det möjligt att dra in det svenska medborgarskapet – även från människor som enbart är svenska medborgare. Det är en politik som medvetet skulle tvinga fler ut i statslöshet, och ut i skuggsamhället. För den drabbade blir ju kvar i Sverige. Till vilken stat ska en statslös utvisas? Det är dumhet på helt ny nivå, som Oisín Cantwell skriver.
Det är inget nytt att den nuvarande regeringen vill att fler ska mista sin rätt att vistas i Sverige. Oavsett vilka konsekvenser det får för enskilda människor. Eller för samhället. Tidöavtalet är inte tomma ord, utan ett politiskt handlingsprogram som nu genomförs, steg för steg. Alla uppehållstillstånd ska vara tillfälliga, och det ska bli lättare att återkalla både uppehållstillstånd och medborgarskap, när som helst, och på fler grunder. Uppehållstillstånd ska kunna dras tillbaka på grund av ”bristande levnadssätt”, som att döma av direktiven till utredningen om ”ökade möjligheter till återkallelse av uppehållstillstånd” blir en rad gummiparagrafer: uppehållstillstånd ska kunna återkallas för ”yttranden som allvarligt hotar grundläggande svenska demokratiska värden” (som att gå på AW med statsministern?) och ”närmare samröre med eller deltagande i kriminella nätverk eller klaner”.
Det utspel som kom häromdagen är ändå på nästa nivå. Att Gunnar Strömmer, efter att SD:s partisekreterare krävt det, öppnar för att medvetet göra människor statslösa är något oerhört. I ett sådant samhälle kan ingen vara trygg, som Ola Larsmo skriver.
Det är en anledning till att Sverige ratificerat FN-konventionen om begränsning av statslöshet från 1961. Konventionen föreskriver att stater ska utforma sina medborgarskapslagar så att man undviker att statslöshet uppkommer. FN:s flyktingorgan UNHCR bedriver en världsomspännande kampanj för att avskaffa statslöshet, en gång för alla. Till år 2024.
Jag håller med Anna Starbrink. Att göra människor statslösa hör inte hemma i en anständig demokrati.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
