Alliansen hade aldrig vunnit valet 2006 om man spelat med öppna kort.
I går hämtade jag ut bilen på verkstaden. Den hade blivit reparerad för 60 000 kronor. Men som de flesta andra bilar så var den försäkrad – ganska bra dessutom. Självrisken blev 1 500 kronor.
Om jag däremot skulle bli sjuk eller arbetslös och förlora min inkomst är jag inte i närheten av en så låg självrisk. Det som är allra viktigast – din förmåga att kunna försörja dig själv – är sämst försäkrat i Sverige.
Självrisken i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen var redan innan 2006 mycket högre än i de flesta privata försäkringar. Nu har skillnaderna accelererat snabbt.
Ersättningarna har sänkts för vissa grupper. Den högsta ersättningen har inte höjts i takt med lönerna. Allt färre får 80 procent. Den största effekten har införandet av jobbskatteavdraget haft. Varje steg i detta har inneburit att ersättningen efter skatt har sjunkit.
Om alliansregeringen hade gått till val år 2006 på att de fem gånger skulle sänka arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och pensionerna hade protesterna blivit stora. Men så gjorde det inte.
I stället sa alliansen att de med arbetsinkomster skulle få ett jobbskatteavdrag. Entusiasmen för detta var i och för sig måttligt. Men de stora protesterna uteblev eller fokuserade mest på a-kasseavgifter och utförsäkringar.
Och när jobbskatteavdragen väl fanns på plats blev de partier som motsatt sig dessa nervösa.
Det är mer plågsamt, vilket Daniel Kahneman visar i sin bok ”Tänka snabbt – och långsamt”, att bli av med något man redan har än det är glädjande att få något nytt.
Det verkar vara en djupt liggande psykologisk mekanism – som tidigare Socialdemokraterna utnyttjade elegant när den generella välfärdspolitiken skapades.
När barnbidragen, föräldraförsäkringen eller maxtaxan i barnomsorgen väl var införda var det ingen om rev upp reformerna. Och de som försökte det straffades hårt av väljarna.
För första gången har en borgerlig regering kommit på hur man demonterar generell välfärdspolitik. Det kan uppenbart inte göras genom att skära i ersättningsnivåerna, trots att det hade varit så mycket enklare. I stället görs det genom att skattemässigt gynna de som är väletablerade på arbetsmarknaden.
Resultatet har blivit att alla som har råd försöker skapa sig ekonomisk trygghet på annat sätt. Genom privata försäkringar, besparingar eller avtal med arbetsgivaren.
Andra klarar det inte. För dem kommer sjukdom och arbetslöshet betyda fattigdom. Det är så ett jämlikt samhälle dras isär.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
