Just nu verkar det främsta målet vara att inte stöta sig med någon, men då stöter man sig med viktiga värderingar.
Just när det verkade som om Turkiet skulle godkänna den svenska Natoansökan blev det stopp igen. ”Sverige har inte gjort tillräckligt”, deklarerade Turkiets president Erdoğan. För vilken gång i ordningen?
Det var antagligen ett misstag redan från början att inleda förhandlingar med Turkiet. Varför ska ett ansökande land förhandla med enskilda medlemsstater? Det hade varit långt rimligare att Sverige och Finland, givet det nya säkerhetspolitiska läget, lämnade in sina ansökningar och sedan lät Nato sköta samtalen med de länder som redan var medlemmar.
Regeringen verkar på det hela taget vara ovillig att ta ställning när det gäller internationella konflikter
Det mesta talar väl också för att regeringens sätt att hantera Turkiets utpressning. På senare tid har utrikesministern suttit still i båten och inte sagt så mycket alls, men tidigare har Billström gjort allt för att visa Erdoğan att Sverige är öppet för påtryckningar.
Bland annat genom sina uttalanden om att Turkiet är en demokrati, att det finns folkrättsligt stöd för Turkiet att attackera mål i Syrien och avståndstagandet från kurdiska YPG.
Det bisarra är att flera andra länder som redan är medlemmar i Nato ofta kritiserar Turkiet för just de här sakerna.
Men regeringen verkar på det hela taget vara ovillig att ta ställning när det gäller internationella konflikter. Hur ska man annars förstå att den svenska regeringen avstod från att kräva eldupphör i kriget mellan Israel och Hamas när FN:s generalförsamling röstade om saken? Norge, Natomedlem, hade inga problem att rösta för resolutionen.
Enligt rapporter från kriget har upp till 10 000 människor dött i Israels bombningar, som är ett svar på de fruktansvärda terrorattackerna mot Israel den 7 oktober, då 1 400 civila dödades.
Israel har förstås rätt att svara på den attacken, men folkrätten kräver också att svaret är proportionerligt. Det är det inte just nu. Och det inser nog de allra flesta.
Men regeringen lade ner sin röst.
Traditionellt har svensk utrikespolitik värnat folkrätten, och de mänskliga rättigheterna. Det finns inga enkla svar, varken på frågan om Sveriges relation till Turkiet (Erdoğan är en maktspelare som försökt dra nytta av läget alldeles oberoende av det svenska agerandet) eller på den långt allvarligare frågan om våldet i Mellanöstern.
Men vi kan börja med att kräva av den svenska regeringen att den skaffar sig en ryggrad.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
