Krönika Enligt statsminister Ulf Kristersson vill den nya regeringen ”se det som förenar, inte bara det som skiljer”, och ”samla, inte splittra”. Ändå driver den en politik som i viktiga delar bygger på att underbygga konflikter och misstroende mellan grupper.
En förutsättning för att ett demokratiskt samhälle ska fungera väl är att det råder en hög grad av social sammanhållning. Eftersom människors subjektiva upplevelser ofta har större betydelse för våra tankar och beteenden än objektiva fakta gäller det inte minst det som brukar kallas för den subjektiva sociala sammanhållningen.
Denna handlar om hur vi människor uppfattar oss själva och de grupper som vi identifierar oss med i relation till människor som anses tillhöra andra grupper. Lite förenklat kan ett samhälle med en stark (subjektiv) social sammanhållning beskrivas som ett samhälle där människor – trots att de tillhör olika grupper – känner tillit till och gemenskap med varandra, där de upplevda avstånden och konflikterna mellan olika grupper är små, och där toleransen för olikheter är stor. Subjektiv social sammanhållning skulle därför kunna beskrivas som det kitt som håller samman i övrigt heterogena samhällen.
Till detta kommer retoriken som felaktigt framställer invandring och invandrade som problem
Tack och lov visar forskning att Sverige är ett land som länge har präglats av en stark social sammanhållning. Visst har det alltid funnits konflikter mellan grupper, men i jämförelse med många andra länder har de varit små samtidigt som både tilliten och samarbetsförmågan varit hög. En förklaring till detta är att det inte har funnits några starka politiska krafter som har försökt underblåsa konflikter mellan olika grupper.
Detta gällde fram till Sverigedemokraternas intåg och växande storlek. Detta parti, som med Fredrik Reinfeldts ord ”för in hatet i svensk politik”, har nu i praktiken blivit ett regeringsparti med vetorätt. Det präglar både Tidöavtalet och regeringsförklaringen.
Mest tydligt är det när det gäller migrationspolitiken, som dessvärre är inte bara invandringsfientlig utan också invandrarfientlig och rasistisk. Genomgående bygger retoriken och förslagen som läggs fram på ett ”vi” och ”dom”-tänkande, vilket drabbar alla i Sverige med utländsk bakgrund.
Fler och hårdare inre gränskontroller, skärpta krav för medborgarskap, avskaffande av permanenta uppehållstillstånd, att det ska bli lättare att återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap, att det ska bli lättare att utvisa människor på grund av ”bristande vandel”, hårdare regler för anhöriginvandring och åtgärder för att fler ska återvandra är bara några exempel. Detta är en politik som inte bara gör det svårare för människor med utländsk bakgrund att komma till Sverige, utan också att vara i och känna att de hör hemma i Sverige.
Till detta kommer retoriken som felaktigt framställer invandring och invandrade som problem. Sådan politik och retorik försvårar inte bara integrationen. Den kommer också att försvaga den sociala sammanhållningen.
Men det är inte bara migrationspolitiken som präglas av ett ”vi” och ”dom”-tänkande. Det märks också i kriminalpolitiken, som nästan enbart fokuserar på brott som begås av gäng och unga i utsatta förorter. Det finns dock många andra former av brottslighet, inklusive sådan som mer etablerade personer ägnar sig (exempelvis skatteflykt). I Tidöavtalet sägs lite om insatser för att förhindra att unga dras in i brottslighet men desto mer om repressiva förslag såsom utökade tvångsmedel, hårdare straff, visitationszoner och hårdare krav på anhöriga. Ska man kunna bekämpa brottslighet bland unga måste man dock försöka förstå de förhållanden och mekanismer som leder barn och unga in i brottslighet. Många av dem växer upp under svåra förhållanden, utan att få det stöd och den hjälp som de skulle behöva från bland annat skola, barnpsykiatrin och socialtjänsten. Även om man inte ska ursäkta brottsliga handlingar är det viktigt att komma ihåg är att ingen föds brottslig.
Även när det gäller välfärden präglas den nya regeringen av ett ”vi” och ”dom”-tänkande. Förutom att man vill inskränka olika typer av bidrag till invandrade, vilket skulle leda till försämrad integration och ökad ojämlikhet, vill man införa bidragstak och hårdare krav på de som får bidrag. Ett antagande som genomsyrar retoriken och många av förslagen är att det är vanligt att människor väljer bidrag framför arbete. Återkommande påståenden om bidragsfusk och felaktiga påståenden om att 1,8 miljoner svenskar inklusive 600 000 utrikes födda inte är självförsörjande bidrar också till att människor som är beroende av bidrag liksom låginkomsttagare framställs som samhällsproblem och snyltare.
Tvärtemot retoriken, i dessa och andra fall, bygger den nya högerregeringens politik på det som skiljer, inte det som förenar, och bidrar därmed till att splittra, inte samla. Därmed riskerar den också att öka de sociala konflikterna och underminera den sociala sammanhållningen. De enda som vinner på det är det parti vars hela existens bygger på att dela in människor i ”vi” och ”dom”.
Jesper Strömbäck, är professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG i Göteborg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
