Nyanlända som har fått uppehållstillstånd ska inte längre kunna återförenas med sina familjer. Inte förrän de har ett arbete att försörja sig på och en egen bostad. Motivationen till förslaget från regeringen är tudelad. Dels tar Sverige redan ett stort ansvar för flyktingarna från Irak. Dels ska förslaget göra att Sverige bättre "lyckas med integrationen".
Som genom ett trollslag tror sig regeringen kunna påverka övriga EU-länder, så att de tar ett större ansvar. Av någon outgrundlig anledning tros splittrade familjer leda till fler solidariska regeringar. De länder som i dag vägrar ta emot flyktingar från krigets Irak kanske rentav tar emot makor/makar och barn till dem som redan har fått uppehållstillstånd i Sverige. För att Sverige "redan tar sitt ansvar".
Än mer intressant är den så kallade integrationsaspekten. Nyamko Sabuni säger sig vilja skapa "incitament" för de människor som vill återförenas med sin familj. Och det ska bli bättre för något som hon använder rutinmässigt men aldrig bryr sig om att definiera, nämligen "integrationen".
Det är svårt för nyanlända att få jobb – även efter flera års tragglande på svenska för invandrare. Det förekommer diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Det finns ett enormt slöseri med människors arbetsvilja, kvalifikationer och språkkunskaper. Allt det försvinner inte för att dessa människor plötsligt måste vänta mycket längre tills de får träffa sina närmaste.
Precis som de flesta andra förslag från Reinfeldts nyinrättade integrations- och jämställdhetsdepartement, drabbar politiken enskilda människor i stället för felaktiga strukturer. Om regeringen hade läst på om vad integration är hade den insett att det innebär att samhället ska anpassa sig till sina invånare – precis som de ser ut i dag och inte som de såg ut för hundra år sedan. Livsstilarna, livsvalen och behoven som finns hos den svenska befolkningen matchas inte av myndigheternas uråldriga strukturer och syn på hur en "svensk" ska vara.
Så det som integrationsministern kallar "incitament" är inget annat än en omänsklig press på dem som redan har utsatts för sådan. Upplevt krig, flytt sitt land, lämnat familj, väntat på uppehållstillstånd och börjat om. Nu behöver de enligt regeringen alltså ytterligare "incitament" för att få träffa sina familjer igen och skapa ett värdigt liv i sitt nya land. Det är ovärdigt. Det regeringen skapar är ett skikt av desperata människor, som inte har större möjligheter än andra utan miljoner på fickan att skaffa sig egna bostäder där jobben finns. Ett skikt som tar det jobb som erbjuds, till de villkor som finns. Det är naivt – och typiskt borgerligt – att tro att arbetsgivare inte kommer att utnyttja den situation som dessa traumatiserade människor kommer att befinna sig i.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
