Regeringen struntar i omställningsavtalet

50 000 har sökt studiestöd för omställning mitt i livet. Men bara 8000 kommer att få det. Regeringen nonchalerar helt det som behövs för att få avtalet om omställning på arbetsmarknad att funka. Det är respektlöst mot parterna och ett svek mot hela uppgörelsen.

Omställningsstudiestödet är en del av det nya huvudavtalet som slöts mellan parterna på arbetsmarknaden förra året, som sedan kompletterades med lagstiftning. Försämrad arbetsrätt skulle kompenseras med möjligheter till individuell vidareutbildning.

Att stödet har stora förhoppningar knutet till sig stod klart på gårdagens seminarium med Ilera, en organisation för kunskapsutveckling om arbetsmarknadsfrågor.

När ansökan väl beviljats har kursen alltför ofta redan börjat

De medverkande prisade samfällt reformens potential.

LO-ekonomen Thomas Carlén var glatt överraskad över att så många som 40 procent av ansökningarna beviljats arbetare och att en majoritet är mellan 40 och 50 år. Just som det var tänkt.

SKR:s förhandlare Sabina Bajraktarevic framhåller studiestödets jämställdhetspotential, som karriärväg för kvinnor.

Men inkörningsproblemen har varit allvarliga.

När ansökan väl beviljats har kursen alltför ofta redan börjat.

Handläggningstiderna är för långa, regelverket för krångligt och utbudet bland annat till yrkesverksamma utan högskola för litet.

Ansvariga myndigheten CSN, varnade för att reglerna skulle ställa till problem och fick rätt. Men deras bedömning av intresset var helt fel och bidrog till den kaosartade starten. Problemen har fortsatt.

Av de 50 000 som sökt i vår kommer bara 8000 att få sin ansökan handlagd. Det innebär att en stor del av de pengar som budgeterats till omställningen brinner inne och att facket ännu inte fått sin del av avtalet uppfylld.

Två gånger har CSN:s GD Christina Forsberg äskat om mer pengar ur statens budget för att anställa fler. Två gånger har det blivit nej.

Till detta kommer en regeltolkning som får facket att slå bakut:

CSN har tolkat dem som att det inte går att ställa om från ett bristyrke till ett annat.

”Parterna skulle aldrig gått med på att personer i bristyrken exkluderas”, säger SACO-utredaren Hedvig Modin.

Tolkningen rimmar illa med avsikten i avtalet, där omställningen inte bara är till för arbetsmarknadens behov utan en frihetsreform för individen, som TCO-utredaren Sofia Hylander formulerar det.

Att reglerna snabbt ändras på detta område är nödvändigt för trovärdigheten.

I den stora las-uppgörelsen fick arbetsgivarna som de ville, anställningstryggheten försämrades. Men facket har ännu inte fått det som utlovades och regeringen verkar inte bry sig. Att arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) nonchalerar de resurser som behövs för att rätta till allvarliga brister visar att regeringen struntar i att avtal är till för att hållas. Deras mantra är att bekämpa inflationen, men det gör man bäst genom att se till att folk kan ta de jobb som kommer och där det saknas folk. Både genom att ta hänsyn till individens intressen och produktionens behov.

Inte genom att svika sin del av uppgörelsen.