Ulf Kristerssons regering vägrar göra det självklara: sysselsätta vuxna nyanlända och långtidsarbetslösa i jobb med kollektivavtal och schyssta villkor. De tror att lösningen på integrationen är att pressa inkomsterna, inte att ge framtidstro och skapa förebilder.
Etableringsjobb är en unik, gemensam, överenskommelse som tagits fram av fack och arbetsgivare. Den är kollad av EU, genomarbetad av parterna och S-regeringen satsade 51 miljoner i förra vårbudgeten. Även Arbetsförmedlingen puffar för den på sin hemsida som ett nytt stöd på initiativ av arbetsmarknadens parter.
Den skulle fungera utmärkt för nyanlända och långtidsarbetslösa.
Men nu har den hamnat i långbänk hos regeringen, efter att i snart fem år ha pausats och tröskats igenom pandemi, borgerligt motstånd, EU-kontroll.
Att regeringen inte har något intresse av arbetsmarknadens parter och den svenska modellen står klart
Kontrasten är stor mot de förväntningar som LO, Unionen, Svenskt Näringsliv och Almega hade den 5 mars 2018 när det gemensamma initiativet presenterades: En statligt finansierad anställningsform för nyanlända och långtidsarbetslösa med såväl lägstalön, arbetsgivare med kollektivavtal som språkutbildning samt möjlighet till tillsvidareanställning.
Även dåvarande minister Ylva Johansson (S) gav stöd.
“En uppvisning i hur den svenska modellen ska fungera”, summerade LO:s vice ordförande Therese Guovelin.
“Det här kommer vi att anställa på”, deklarerade Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef på Almega.
Nollresultat, summerar rubriken på tidningen Arbetets förstasida (nr 7/2023) vad som hänt sedan dess med de 10 000 tänkta jobben.
Tänkbara förklaringar är SD:s motstånd mot subventionerade jobb för utrikesfödda, samt borgerlig ovilja till ett statligt subventionerat avtal med krav på kollektivavtal där löne- och bidragsdelen följer den allmänna löneutvecklingen. Kanske får även långtidsarbetslösa och nyanlända som tar etableringsjobb det “för fett”, för att använda minister Johan Pehrsons (L) egen vokabulär.
Att regeringen inte har något intresse av arbetsmarknadens parter och den svenska modellen står klart sedan den också utelämnat fack och arbetsgivare i sitt nya arbetsmarknadsråd.
Liksom med det bromsade Omställningsstudiestödet blir konsekvensen att parternas ansträngningar och initiativ ignoreras, så att arbetsmarknaden fungerar sämre. Undra på att missnöjet bubblar bakom de diplomatiska kommentarerna.
Sven Olov Daunfeldt, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, hoppas i Arbetet att det bara är “lite grus i maskineriet, men det är klart att lite orolig är jag”. Han ser det som “helt nödvändigt att etableringsjobben kommer på plats”, innan långtidsarbetslösheten bitit sig fast.
“Det här är första gången parterna i Sverige kommer överens om en sådan här sak och det är ingen liten grej”, betonade Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl, när han tillsammans med LO och Unionen i december 2022 överlämnade ett uppdaterat avtal till den nya regeringen.
Men istället blev det alltså politiskt stopp. Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L), skulle analysera och “återkomma om hur vi tar parternas överenskommelse vidare”, men har ännu inte gjort det. Ingen har förklarat vilka hindren är.
“Processen fortskrider, men det finns ingen tidsplan”, säger Christoffer Heimbrand, Pehrsons pressekreterare i Arbetsvärlden.
Samtidigt som regeringen inte vill göra det positiva har de satt sig i en situation där de på kort tid nonchalerat fack och arbetsgivare på tre tunga områden:
- Omställningsstudiestödet
- Etableringsjobben
- Statens arbetsmarknadsråd
Att undvika samverkan med löntagarnas och arbetsgivarnas representanter är ett epokskifte för den svenska modell med ömsesidig respekt mellan staten och parterna som vi haft sedan 1938.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
