Att regeringen och Sverigedemokraterna vill prioritera höginkomsttagare när de nu sänker skatterna med mångmiljardbelopp må vara hänt. Men deras påstående att tyngdpunkten ligger på låg- och medelinkomsttagare är direkt felaktigt, skriver German Bender.

Nyheterna om regeringens kommande budgetproposition har haglat på sistone. Munterheten har varit påtaglig när den moderatledda och SD-beroende regeringen äntligen får börja sänka skatter, efter att under en tid ha dragit åt svångremmen med hänvisning till inflationen.

Och regeringskoalitionen med finansminister Elisabeth Svantesson i spetsen gör, förstås, så gott man kan för att sänka skatten minst för dem som behöver det mest.

Det framgick tydligt i förra veckan, när sverigedemokraten Oscar Sjöstedt fick stå i det rampljus som annars naturligt riktas mot finansministern (vilket i sig är en indikation på hur underdånigt det högerextrema partiet behandlas av regeringspartierna).

Den som tjänar över 62 500 kronor får fem gånger mer än den som tjänar 25 000 kronor

Det var en besynnerlig övning i gaslighting, som bland andra SVTs ekonomikommentator och Aftonbladets ledarsida gått på. I dessa och andra medier sprids resonemang om att skattesänkningarna går att tolka på olika sätt beroende på om man räknar procent eller kronor. Det stämmer inte.

På en presskonferens i Rosenbad visade Sjöstedt en tabell som svart på vitt visade att skattesänkningarna gynnar låginkomsttagare minst – samtidigt som han påstod det motsatta: ”Fokus ligger någonstans i inkomstspannet 16 000 till 40 000 kronor i månaden, dvs väldigt tydligt på låg- och medelinkomsttagare”, sa Sjöstedt.

Som Arena Idés chefsekonom Elinor Odeberg har visat, finns det inget seriöst sätt att räkna som stödjer regeringens påstående att ”fokus ligger” på låg- och medelinkomsttagare. Både i procent och i kronor på individnivå, och i total budgetkostnad, gynnas de med höga inkomster mer än de med låga.

Låt oss titta på några exempel.

Den som tjänar över 62 500 kronor får 836 kronor i sänkt skatt, varav 267 kronor i jobbskatteavdrag och 569 kronor i indexeringar och andra höjningar av exempelvis grundavdrag och brytpunkt för statlig skatt.

Det är fem gånger mer än den som tjänar 25 000 kronor, vilket rimligen är vad regeringen och SD avser med låginkomsttagare. Den personen får blott 155 kronor i sänkt skatt, varav 103 kronor i jobbskatteavdrag.

Ännu mindre får de som tjänar allra minst, under 16 667 kronor, vilka regeringen ger 60 kronor i sänkt skatt, varav hela 9 kronor i jobbskatteavdrag.

Men den här bilden gäller alltså inte enbart räknat i kronor. Även i procent får låginkomsttagarna minst.

Den som tjänar under 16 667 får ett jobbskatteavdrag på 0,1 procent medan den som tjänar 62 500 kronor får 0,4 procent. Ser man till den totala skattesänkningen (inklusive indexeringar) är fördelningen nästan lika skev: 0,4 procent för låginkomsttagaren och 1,3 procent för höginkomsttagaren.

Något bättre procentuellt blir det för den som tjänar 25 000 kronor, men fortfarande inte bättre än för den som tjänar höginkomsttagaren: bägge två får jobbskattavdrag på 0,4 procent. Ser man till hela skattesänkningen är den procentuellt avsevärt större för höginkomsttagaren: 1,3 procent för den som tjänar 62 500 kronor och 0,6 procent för den som tjänar 25 000.

Dessutom gör regeringen ett fullkomligt obegripligt – eller, för en högerkonservativ regering, fullt begripligt – extra påslag på två procentenheter för indexeringen av brytpunkten för statlig skatt, som enbart gynnar personer inkomster över 53 590 kronor.

Men på budgetnivå då, går inte huvuddelen av regeringens satsningar totalt sett till grupperna med lägst inkomster? Svar: nej.

Som Arena Idés statistiker Vilgot Österberg räknat ut, går mer än hälften av de 26 miljarderna i skattesänkningar (här ingår bland annat förändringar i beskattningen av investeringssparkonton) till den femtedel som tjänar mest.

Oavsett hur man räknar är regeringens skattepaket en jackpot för höginkomsttagare.

Det är förstås en prioritering som en regering har all rätt att göra. Men då bör man stå för det och inte vilseleda väljarna med rökridåer.

German Bender, utredningschef på Arena Idé