Regeringens feghet blockar nytt förmögenhetsregister

Riksbanken, Finansinspektionen, Finanspolitiska rådet och många inom akademin vill ha tillbaka statistiken.

Sverige har en så högerlutande regering att den inte ens vågar ta fram kunskap och statistik som skulle kunna tala för en mer progressiv politik. Det är svårt att tolka finansmarknadsminister Niklas Wykman i Agenda på något annat sätt när han avvisade frågan om ett förmögenhetsregister. Han gjorde det utifrån Svenskt Näringslivs argumentation att det skulle öppna dörren för en förmögenhetsskatt.

Lars Heikensten, ordförande i Finanspolitiska rådet, uttryckte det klokt: ”I en demokrati tar vi fram fakta och på basis av den faktiska vi diskutera politikens inriktning.”

Det märkliga är att regeringen också förstör för sig själv

Wykman verkar vilja ducka debatten om de ekonomiska klyftorna i Sverige, som ökat snabbare i något annat utvecklat land, genom att låta informationen om hur tillgångar och skulder fördelar sig i befolkningen fortsatt vara höljt i dunkel. Detta trots att Riksbanken, Finansinspektionen, Finanspolitiska rådet och många inom akademin, inte minst jämlikhetsforskare, starkt rekommenderar att den här statistikinsamlingen återinförs. Fram till 2007 fanns ett förmögenhetsregister, men det avskaffades av regeringen Reinfeldt när förmögenhetsskatten avskaffades.

Det märkliga är att regeringen också förstör för sig själv när de avfärdar tanken på att återuppta statistikinsamlingen om hushållens tillgångar. Avskaffat amorteringskrav var ett stort nummer i valrörelsen (det begravdes sedan i en utredning) och regeringen har också uttryckt att de vill främja sparande, bland annat genom förändrad ISK-beskattning. Detta utan att veta vilka grupper som gynnas respektive missgynnas av dylika förslag. På totalen har vi en ganska bra bild av hushållens skulder och tillgångar och Sverige har en hög sparkvot, men vilka grupper utifrån till exempel kön, ålder, inkomstnivå etcetera som sparar eller är skuldsatta vet vi inte. Det är här ett nytt förmögenhetsregister kommer in. Rimligen borde även en höger som mest vill sänka skatter vara intresserad av att veta vilka väljargrupper som tjänar på deras politik.

Ett annat argument från näringslivet är att det skulle vara integritetskränkande med ett tillgångsregister. Detta trots att registret skulle anonymiseras och att det redan idag förs extensiv statistik över hushållens inkomster, som löner och bidrag. Det är förstås ett skenargument – ansvarig myndighet SCB hanterar personliga data varje dag och utan den statistiken skulle Sverige vara ett mer kunskapsfattigt land. Är man orolig för den personliga integriteten vore det kanske mer rimligt att ta kampen mot techjättar som samlar in data om alltifrån antal steg per dag till shoppingmönster i syfte att sälja vidare, snarare än för att använda som politiska beslutsunderlag eller i forskning.

Om det fanns ett tillgångsregister skulle det hjälpa Riksbanken att göra mer träffsäkra bedömningar av hur åtstramande penningpolitiken kan bli. Om hushållen har en buffert kan de klara en högre ränta, om de däremot är mer skuldsatta vore det klokt att sänka så snart som möjligt. Informationen kan därtill hjälpa samspelet mellan finans- och penningpolitik; om det är vissa grupper som är väldigt högt belånade, medan andra har ett högt sparande, kan finanspolitiken hantera konsekvenserna av penningpolitiken för de grupper som berörs. Ytterst handlar det om att värna den finansiella stabiliteten. Ränteförändringar har varit ett viktigt upphov till moderna finanskriser. Det vill säga det som är Wykmans politiska ansvarsområde.

Därför vore det klokt att inte motarbeta kunskapsinhämtning om hushållens skulder och tillgångar, i ett läge då räntekänsliga hushåll och företag har upplevt kraftigt höjda räntor, för att man har för svaga argument i en eventuell debatt om kapitalbeskattning. Det är fegt, och dåligt för Sverige.

Och jag har en nyhet: debatten om kapitalbeskattning kommer ändå.