Det går inte att tvinga på människor en nationell gemenskap. Den måste växa underifrån. Den insikten har – milt uttryckt – inte nått fram i dagens politiska debatt.
I sin bok Är svensken människa beskriver författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh hur det svenska välfärdsprojektet har stärkt individen.
Inte kollektivet. Individen.
Alltså tvärtemot av nyliberaler, eller för den delen högern sådär i allmänhet, alltid hävdat.
Den svenska välfärdsmodellen har i huvudsak formulerats som ett kontrakt mellan staten och den enskilde medborgaren, med ambitionen att göra den enskilde oberoende av sociala band eller jobbet eller familjegemenskaper som kan vara förkvävande.
I andra länder har välfärdsinsatser ofta handlat om det rakt motsatta. Som att stärka familjen. Eller koppla socialförsäkringarna tydligare till den enskildes arbetsplats. Eller låta religiösa samfund organisera delar av välfärdens tjänster.
Lyssnar man på regeringspartierna ska kulturen antingen vara marknadsmässig eller också inriktas på att stötta ett nationellt projekt
Samtidigt har det i vårt land alltid funnits en förståelse för att vi människor känslomässigt och kanske även praktiskt ofta ändå är beroende av de mindre gemenskaperna.
Det offentliga har stöttat sådant som gynnar dessa mindre gemenskaper inom kulturen, föreningslivet, folkbildningen och de religiösa samfunden. Dessutom har den politiska organiseringen länge följt ett klassmönster. Gemenskapen i arbetarklassen eller bland bönderna eller för den delen överklassen har styrt hur vi organiserat det politiska livet.
Det har med andra ord funnits sammanhang och platser där vi kunnat mötas och hitta den samhörighet med andra som ytterst påverkar hur vi ser på hela samhällsbygget.
Mot den här bakgrunden är den politiska debatten just nu både märklig och potentiellt förödande.
Lyssnar man på regeringspartierna ska kulturen antingen vara marknadsmässig eller också inriktas på att stötta ett nationellt projekt. Föreningar och det civila samhället ska avkrävas allt större lojalitetskrav. Inom integrationspolitiken är det ännu tydligare. Där har svensk politik länge byggt på att de individer som kommer till Sverige kan stärkas i sin integration av att också ingå i gemenskaper med andra landsmän som också kommit hit.
Det har utgått ett stöd till föreningar, kulturfestivaler, ungdomsgrupper och liknande. Mångkultur har ansetts vara en förutsättning för gemenskap i det stora.
Och historiskt har det fungerat väl. De estniska skolorna under decennierna efter andra världskriget. Är det någon som i dag kan peka ut den estniska gruppen som ointegrerad och marginaliserad, isolerad från allt det ”svenska”?
Tror inte det.
Eller chilenarna, som kom efter militärkuppen på 1970-talet. I en fin text i Svenska Dagbladet skrev Victor Galaz den 11 september, på årsdagen av kuppen, om den starka gemenskap och de många föreningar, filmvisningar, konserter och liknande som band samman gruppen efter att de kommit till Sverige.
I dag räknas även chilenarna till de mer välintegrerade.
Samma med flyktingarna från det forna Jugoslavien, först som arbetskraftsinvandrare och sedan som flyktingar från kriget.
De hade alltid ett rikt, och av det offentliga understött, föreningsliv att luta sig emot. I dag är även de i huvudsak välintegrerade.
Det är egentligen väldigt logiskt. För att kunna ta sig in i det nya måste man bottna i vem man är och var man kommer ifrån.
Eller tror någon att svenskar som flyttar till Spanien vill slopa sin svenska kultur och med hull och hår gå in i den spanska? Eller krävs det en balansgång och ett samspel mellan det gamla och det nya för att det nya över huvud taget ska vara möjligt?
Jag tror på det senare.
Det gör inte regeringen.
Nyligen meddelade Liberalernas partiledare Johan Pehrson att han vill strypa anslagen till migranternas organisationer. Dessa ses nu som något dåligt.
Över huvud taget verkar den huvudsakliga inriktningen nu vara att staten ska betrakta alla som kommer hit som individer som ska assimileras in i det svenska. En monokultur. Då är det den nationella gemenskapen som måste stärkas. Inte de mindre, mer partikulära. Och den som ändå håller fast vid sina gamla gemenskaper betraktas inte som ”svensk” på riktigt.
Magdalena Andersson var inne på samma sak i valrörelsen när hon sade att Sverige inte ska ha några ”Somalitowns”.
Jag kan förstå vad hon menade. Det är inte bra när etnisk och social segregation sammanfaller.
Men det säger också något om hur debatten har kantrat.
”Det är sorgligt att se hur exilens gemenskap, föreningsliv och kultur i Sverige omtolkas till att ses som ett integrationspolitiskt problem”, skriver Victor Galaz.
Ja, det är sorgligt. Mest allt för att den här nya grundinställningen helt missar poängen. Det går inte att tvinga på människor en samhällelig gemenskap. Eller det är i alla fall mycket svårt.
Som tankeexperiment kan vi tänka oss Sverige vid det förra sekelskiftet, när arbetarklassen organiserade sig. Hade samhällsbygget fungerat om staten, alltså den traditionella, konservativa staten, sagt till arbetarna att det de höll på med var splittrande, partikulärt och skadligt för den stora samhällsgemenskapen? Att arbetarna borde lyssna på prästen istället för agitatorn.
Det var nämligen exakt vad de gjorde. Men de förlorade den striden eftersom den var hopplös.
Här finns en läxa att lära.
Du och jag och alla andra finns redan i gemenskaper och sammanhang. De är inte alltid goda, och det kan finnas aspekter av dem som måste motarbetas (det fanns det även i den tidiga arbetarrörelsen). Det är troligt att det finns skäl att se över en del av stöden till de etniska organisationerna. Att en del av dem handlat om det rakt motsatta till att skapa starka individer som kan ingå i det större samhället.
Det är också troligt att en del av vår oförmåga att se små gemenskapernas betydelse handlar om det historiskt lyckade och på flera sätt helt unika svenska välfärdsprojektets fokus på individen.
Men den som inte utgår ifrån människors faktiska känslor och erfarenheter när de vill bygga den större gemenskapen har inte heller särskilt goda chanser att lyckas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
