Klimatet Att vi i Sverige blandar förnybart i drivmedlen ska inte längre ge någon klimatnytta. Att ta bilen istället för cykel eller buss ska inte längre spela någon roll. Företagens satsningar på fossilfria transporter reduceras till tomma symbolhandlingar. Det är innebörden i det besked regeringen lämnat till riksdagens EU-nämnd inför mötet med EU:s miljöministrar på tisdag, 28 juni. Det skriver Magnus Nilsson, miljökonsult och klimatpolitisk analytiker.
Regeringen vill att vi fortsatt ska sänka utsläppen, men syftet ska inte längre vara att rädda klimatet. Hädanefter ska vi sänka utsläppen för att kunna öka de svenska skogsavverkningarna. Men hur i hela friden hänger minskade utsläpp ihop med skogsavverkningar? Det handlar om EU, och om kopplingen mellan två av de centrala delarna i EU:s klimatlagstiftning.
Regeringen vill att vi fortsatt ska sänka utsläppen, men syftet ska inte längre vara att rädda klimatet.
Kärnan i EU:s klimatlagstiftning utgörs av tre lagar, en som reglerar utsläppen inom den nuvarande utsläppshandeln, en som reglerar utsläppen utanför utsläppshandeln och en som ställer krav på länderna att lagra in koldioxid i landskapet och träprodukter.
Regeringens besked till EU-nämnden berör inte utsläppshandeln (omfattar drygt 10 000 stora energi- och industrianläggningar plus flyget inom unionen), utan enbart de två andra lagarna:
- Ansvarsfördelningsförordningen (brukar kallas ESR efter den engelska beteckningen Effort Sharing Regulation) sätter individuella, efterhand allt lägre tak för medlemsländernas utsläpp av växthusgaser utanför utsläppshandelssystemet. Det handlar främst om utsläpp från vägtrafik och småskalig uppvärmning, men även jordbrukets utsläpp av metan och lustgas.
- LULUCF-förordningen (lagen har inget bra svensk namn, LULUCF står för Land-Use, Land-Use Change and Forestry) sätter på motsvarande sätt krav på länderna att lagra in mera koldioxid i landskapet och träprodukter.
Lagstiftningen är tvingande. Ett land där det släpps ut mera växthusgaser utanför utsläppshandeln än ESR tillåter, riskerar att dras inför EU-domstolen, men kan slippa undan genom att köpa utsläppsutrymme från en medlemsstat som ”överpresterat”.
På motsvarande sätt kan ett land som inte lagrat in så mycket koldioxid i landskapet som LULUCF-förordningen kräver, köpa inlagring av ett land där det lagrats in mera än lagstiftningen kräver.
Ett land som år efter år har överpresterat under ESR, dvs. släppt ut mindre utanför utsläppshandeln än lagstiftningen kräver, är Sverige. Men svenska staten har aldrig sålt dessa överprestationer. Istället har riksdagen löpande annullerat det outnyttjade utsläppsutrymmet. Under perioden 2013–2019 drygt 40 miljoner ton – nästan ett helt års totala svenska utsläpp.
När drivmedelskunderna i framtiden vid macken frågar sig varför de svenska drivmedelspriserna är högre än i grannländerna, är svaret inte längre att det bidrar till att minska vår påverkan på jordens klimat.
Att Sverige har valt att annullera outnyttjat utsläppsutrymme innebär att EU:s klimatpolitik blivit lite tuffare tack vare de svenska insatserna. De insatser privatpersoner, företag, kommuner, regioner och myndigheter gjort frivilligt, eller tvingats till via svensk lagstiftning, har varit till reell nytta för klimatet. Om Sverige istället hade sålt överprestationen, skulle klimatnyttan av insatserna neutraliserats.Det här vill regeringen nu ändra på. Totalt. I framtiden ska lägre svenska utsläpp inte bidra till att rädda klimatet, utan till att (håll i er) upprätthålla ett högt uttag av virke från de svenska skogarna.
Det är här LULUCF-förordningen kommer in, lagstiftningen som kräver att länderna ökar nettoinlagringen av koldioxid i landskapet och träprodukter. När träden växer, fångar de in koldioxid från atmosfären. Kolet lagras i stammar, barr, blad och rötter, en hel del också i marken. När träden avverkas startar en nedbrytningsprocess som till sist innebär att virket åter blir koldioxid och vatten. Av det virke som tas ut ur de svenska skogarna eldas ungefär hälften upp redan inom några dagar eller ett par månader, främst i fjärrvärmeanläggningar och skogsindustrins pannor, vilket bidrar till att öka koldioxidhalten till atmosfären. Bara 20 procent av det som avverkas används för långlivade träprodukter, som eldas upp eller på annat sätt bryts ned först på längre sikt.
På mötet den 28 juni ska miljöministrarna ta ställning till ett förslag från EU-kommissionen om att skärpa kraven på medlemsstaterna att lagra in koldioxid. Till 2030 ska inlagringen inom unionen öka från i dag knappt 270 till 310 miljoner ton koldioxid per år. För vissa länder betyder det minskade nettoutsläpp, för de flesta (bland annat Sverige) ökad nettoinlagring. För att Sverige ska klara de nya kraven, krävs antagligen att vi på något sätt begränsar uttaget av virke ur de svenska skogarna. Den tanken gillar vare sig den svenska skogsindustrin eller den svenska regeringen.
Regeringen vill därför upphöra med att annullera svenska överprestationer när det gäller att minska utsläppen från vägtrafiken, bostadsuppvärmningen och jordbruket. I stället vill man utnyttja överprestationen till att slippa dra ned på avverkningarna i skogen. I sin skrivelse till EU-nämnden beskriver regeringen hur den vill lösa dilemmat:”Målet inom LULUCF bedöms kunna uppnås genom ESR överskott, vilket möjliggör en årlig avverkning upp till och vad som nationellt bedöms vara en hållbar avverkningsnivå.” Genom en sådan manöver kan man upprätthålla en hög avverkningsnivå. Samtidigt kommer den klimatnytta som följer av att enskilda företag och kommuner håller nere sina utsläpp att elimineras. Om annulleringarna upphör kommer den här typen av insatser inte längre att ge någon som helst klimatnytta, utan enbart bidra till att upprätthålla fortsatt höga avverkningsnivåer i de svenska skogarna.
När drivmedelskunderna i framtiden vid macken frågar sig varför de svenska drivmedelspriserna är högre än i grannländerna, är svaret inte längre att det bidrar till att minska vår påverkan på jordens klimat. Svaret är att den dyra soppan krävs för att skogsnäringen fortsatt ska kunna ta ut mycket virke ur den svenska skogen. Reduktionsplikten är den enskilt viktigaste förklaringen till att klimatutsläppen från den svenska vägtrafiken faktiskt inte längre ökar, trots ökad trafik. Drivmedelsbranschen har varit mycket positiv till systemet och bidragit med mängder av initiativ. Trots kritik från privatbilister, yrkestrafikanter och politiker på högerkanten, har regeringen hittills hållit fast vid och försvarat reduktionsplikten.
Om annulleringen av outnyttjat ESR-utrymme nu slopas, försvinner reduktionspliktens klimatnytta. Att systemet ska kunna överleva detta klimatpolitiska lappkast framstår som osannolikt. Mycket talar för att det besked regeringen lämnade EU-nämnden i veckan är det nackskott som gör slut på reduktionsplikten, en av de mest framgångsrika åtgärder som vidtagits för att minska de svenska klimatutsläppen.
Magnus Nilsson, miljökonsult och klimatpolitisk analytiker. Författare till EU, Sverige och klimatet (Arena Idé 2019)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
