Statsminister Fredrik Reinfeldt är konflikträdd.
Inför sin Kina-resa sa han i söndags att han ska "avvakta något" med om han ska ta upp och diskutera med den kinesiska ledningen ett antal kända personer, som fängslats för sina åsikters skull.
"Då kan det vara klokt" att nämna namn, förklarade Reinfeldt i Rapport i TV i helgen, med tillägget att det "också kan vara klokt att avstå". Detta vankelmod är närmast parodiskt. Men ingen bör vara förvånad. Minns ni hur statsministern teg om folkrättshaveriet i Irak när han träffade Bush förra våren? Och hur Reinfeldt kom ut från mötet med den amerikanske presidenten och glädjestrålande förklarade att "man känner kraften i hans ledarskap", samtidigt som en del här hemma nog undrade hur det var ställt med statsministerns eget ledarskap. För ledarskap är ju att våga.
Minns också hur Reinfeldt inte ville vädja för den livstidsdömda Annika Östberg, när han i samma veva träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger. Det lät då nästan vara en princip, ett slags Reinfeldt-doktrin, att inte störa stämningen vid den här sortens möten med att ta upp åsiktsskillnader eller ömmande enskilda fall.
Att döma av TV i söndags sätter Reinfeldt sina egna personliga ambitioner att "lösa" klimatfrågan med en stor uppgörelse EU-USA-Kina, framför dissidenternas och deras anhörigas rop på hjälp. Det är ju han och hans PR-konsulters våta dröm: att han ska gå in i valrörelsen 2010 med nimbusen av en stor statsman. Men det "unika tillfälle", som hans möte med Kinas president och premiärminister påstås utgöra, är starkt överreklamerat.
Reinfeldt kan för lite om klimatfrågan. Så sent som sommaren 2006 kunde han knappt stava till ordet klimat. Och statsministern är naiv om han tror att Kinas vilja att medverka i en global överenskommelse om klimatet skulle påverkas av om Reinfeldt krävde dissidenten Hu Jias frigivning. Var Kina hamnar i klimatfrågan beror nästan uteslutande på hur djup den kommande lågkonjunkturen blir, och det rår inte Sveriges regering över. Och att kalkylera om effekten blir det ena eller det andra av att driva viktiga människorättsfrågor är meningslöst.
Det som inger respekt hos brutala makthavare är inte ängsligheten, det våta fingrets politik och de flackande ögonen: det är istället att ha en tydlig uppfattning och stå för den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
