REPLIK Att Socialdemokraterna borde återgå till en progressiv politik för att återta väljargrupper som gått över till SD är en god ambition. Men förespråkarna underskattar svårigheterna med detta i dagens politiska miljö, skriver Henrik Thorén i en replik.
Dennys Bello och Benjamin Ivarsson från Reformisterna skriver i Dagens Arena att Socialdemokraterna borde återgå till den progressiva ekonomiska politik som man associerar med den typen av parti före 90-talet för att återta väljargrupper som under senare år gått över till SD. Ambitionen är eftersträvansvärd men de underskattar svårigheterna med detta i dagens politiska miljö.
Analysen bygger på att skilja mellan två delvis oberoende dimensioner av den konventionella höger-vänsterskalan; å ena sidan ekonomi, och å den andra vad vi kan kalla för “värden.”
Efter den ekonomiska dimensionen placerar sig partier, och väljare, längs en skala som löper från en “progressiv” politik som bygger på omfattande omfördelning av resurser och utbyggd välfärdsstat med allt vad det innebär, till en mer och mer “marknadsliberal” modell med litet skatteuttag och allt mindre statlig intervention, i synnerhet i välfärdssystemet.
Vad gäller värdedimensionen står värdeliberalism mot värdekonservatism. Värdeliberalism kan lite grovt associeras med exempelvis en positiv inställning till invandrare och invandring, ett försvar av minoriteters rättigheter, HBTQ-frågor, jämställdhet och så vidare. Värdekonservatism å den andra sidan utmärks av ett intresse för frågor som rör exempelvis försvaret av (svenska) traditioner och värden.
Betraktar man således partier såväl som väljargrupper ser man att de kombinerar olika ytterligheter mer eller mindre fritt. Partier och väljare kan vara progressiva och värdeliberala som V, progressiva och värdekonservativa som SD (ibland) är, marknadsliberala och värdeliberala som C eller marknadsliberala och konservativa som KD och M. Och så vidare.
Detta är så klart en grov förenkling och som analysverktyg har det sina begränsningar. Exempelvis är det svårt att fånga synen på kollektiv och individ i detta eller vikten av ideologi inom olika partier och så vidare. Icke desto mindre är det ett kraftfullt verktyg som ofta används för att analysera hur partier väljare rör och har rört sig i det politiska landskapet.
Den analys som Bello och Ivarsson lutar sig mot går ut på att S från 1990-talet och framåt av en rad olika skäl övergav en mer progressiv ekonomisk politik till förmån för en mer marknadsliberal variant. Skatter sänktes, statliga verksamheter privatiserades, “valfrihet” blev ett ledord i välfärdsreformer, och statsapparaten skulle omstruktureras för att efterlikna marknader enligt principer som brukar kopplas till vad som kallas “new public management.” S var knappast ensamma om detta internationellt och trenden går att spåra i mer eller mindre hela västvärlden.
Väljarbasen i arbetarklassen var och är långt mer konservativ i värdefrågor än partiet självt.
Ett viktigt skäl var utan tvekan en uppfattning om att det fanns stora väljargrupper i medelklassen som annars skulle rösta borgerligt. S hamnade således i en position där marknadsliberalism kombinerades med värdeliberalism. Men väljarbasen i arbetarklassen var och är, som Bello och Ivarsson också påpekar, långt mer konservativ i värdefrågor än partiet självt. Detta var kanske inte ett akut problem under 1990-talet men har så blivit i synnerhet i och med att en ny typ av högerpopulistiska partier nått framgångar, partier som intagit en kvadrant i fyrfältaren som var full med väljare men till synes tom på partier: nämligen kombinationen ekonomisk progressivism och värdekonservatism. Så fick vid ett SD som ligger på runt 20%.
“Vad göra?” frågar sig då Bello och Ivarsson. En variant som de föga förvånande inte har så mycket till övers för är att försöka locka tillbaka SD-väljare genom att appellera direkt till deras värdekonservatism. Nej, istället ska partiet marschera tillbaka vad gäller den ekonomiska politiken. Värdeliberalismen kan räddas så som den historiskt existerat understödd, och i någon mån skymd, av en robust progressiv ekonomisk politik. De är knappast ensamma om denna analys. Ett liknande resonemang kan höras internationellt från sådana som exempelvis Bernie Sanders i USA: fokusera på människors materiella förutsättningar istället för “identitetspolitik.” Så byggs en vinnande väljarkoalition.
Detta är önskvärt och allt annat lika kan jag inte annat än hålla med. Men Bello och Ivarsson underskattar svårigheterna i projektet. Den politiska innovation som SD står för går långt bortom att identifiera en icke-exploaterad väljargrupp och sedermera exploatera den. Det som gör SD och liknande partier så kraftfulla är också det sätt på vilket de förvägrar partier som S att göra precis det som Bello och Ivarsson efterfrågar. Migrationsfrågan i synnerhet är ett retoriskt verktyg som förvandlar diskussioner om ekonomi till diskussioner om värden. Frågor rörande en utbyggd välfärd blir till frågor om vem som förtjänar tillgång till denna välfärd och välbekant tal om “riktiga svenskar” och således blir värdefrågorna oundvikliga. Det går helt enkelt inte för S att dölja sin värdeliberalism bakom en progressiv ekonomisk politik och SDs argument appellerar direkt mot de intuitioner många har kring hur välfärdssystemet bör fungera.
I rättvisans namn bör påpekas att Bello och Ivarsson inte är omedvetna om detta men de överskattar kraften i de ekonomiska argumenten. SDs egen svängning åt höger i den ekonomiska politiken under de senaste åren torde tala för det.
Så vad borde S då göra? Inte heller jag är någon förespråkare av att S borde överge sin värdeliberala politik. Det vore oklokt av både moraliska och taktiska skäl. Men det här är den stora utmaningen för vänstern i vår tid och mina intuitioner är att mer behövs än en tillbakagång till en progressiv ekonomisk politik. Nils Brandt och Peter Lorentzon påpekar i sin replik på Bello och Ivarssons inlägg att nationell identitet alltid varit en viktig komponent i byggandet av den svenska välfärdsstaten och att vägen fram ligger i att progressiv ekonomisk politik kopplas samman med ett återuppfinnande av den nationella identiteten. Denna gång i en inkluderande variant som både appellerar inte bara till den gamla arbetarklassen utan också de i runda slängar 20 procent av svenskarna som har invandrarbakgrund. Det gäller att vrida begrepp som “svenska värden” ur händerna på SD. Tänk folkhem, solidaritet och jämställdhet. Detta är värden som både är eftersträvansvärda och med viss rätta kan kallas svenska. Det är en viktig poäng. Att det blev det mer konservativt klingande ‘folkhem’ och inte ‘medborgarhem’ som Per-Albin Hansson också var inne på att kalla sitt idealsamhälle var ett sätt att få dessa ständigt närvarande konservativa krafterna med på tåget. Grundutmaningen är i någon mån densamma nu som då.
Själv misstänker jag att migrationsfrågan kommer att trängas undan och desarmeras som politiskt vapen för en allt mer reaktionär höger först när någon annan fråga blir, eller kan demonstreras vara, akut nog. Här är klimat, miljö och det hållbara samhället de kanske mest uppenbara kandidaterna. Det är frågor med både brinnande relevans och en enorm—och ännu illa utnyttjad—politisk potential som med sin historia kan överbrygga de värdekonflikter som nu definierar det politiska landskapet och skapa grunden för en ny, bred, väljarkoalition.
Henrik Thorén, filosofie doktor
Helsingfors universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
