Hanteringen av protesterna i Turkiet visar att landet har svårt att respektera sina medborgares mest grundläggande rättigheter. Det i ett land som redan är världens största fängelse för journalister, skriver Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser.
Samtidigt som polisen gick till attack med tårgas mot protestanterna på Taksimtorget visade en tv-kanal en dokumentär om pingviner. På en annan visades en debatt om sinnessjukdom. Det djupt polariserande politiska landskapet i Turkiet omfattar också medierna, som betraktas med misstänksamhet från både makthavare och publik. Journalister blir brickor i ett spel de själva inte kan kontrollera.
På ena sedan står polisen, som skadat journalister med gummikulor och tårgas, och på andra sidan protestanterna, som förstört bilar tillhörande tv-kanaler och hotat mediearbetare så att de inte vågar sig in på Taksimtorget för att rapportera.
På gatorna står protestanter som upplever att de inte kan nå fram. Vare sig politiskt eller i medierna.
Representanter för regeringen har hotat med att öka censuren av internet, den enda kanal där protestanterna känner att de kommer igenom, något som naturligtvis skulle försvåra för protestanterna att organisera sig. Men det skulle också kasta bensin på lågorna. Både premiärminister Erdoğan och vice premiärminister Arınç har ondgjort sig över de ”falska” nyheter som sprids på nätet.
Även utan ökad censur håller regeringen koll på vad som skrivs på nätet och använder detta för att slå ner på protester. I staden Izmir twittrade ett trettiotal protestanter ut telefonnummer till läkare och advokater som kunde hjälpa till med vård eller juridisk hjälp. Stämpling kallades det av polisen och personerna arresterades. Gummibandsparagrafer som används på det här sättet är naturligtvis helt förkastliga.
Utvecklingen i Turkiet har, under de senaste åren, varit både positiv och negativ från ett press- och yttrandefrihetsperspektiv. Det har skett en marknadsliberalisering, vilket har gett en positiv berikning av utbudet, men det har även lett till att de kommersiella medierna haft svårt att finna en roll där de granskar statsmakterna. Detta samtidigt som starka religiöst konservativa grupper börjat ifrågasätta den strikt sekulära statsbildningen, något som har ökat polariseringen mellan minoriteter. För bara två veckor sedan dömdes en journalist till 13 månaders fängelse för att på sin blogg ha förolämpat profeten Mohammed då han skrev att förra årets kalkonprovokation “The Innocence of Muslims” inte borde vara olaglig.
Turkiet står vid ett vägskäl. De måste visa att de tolererar pluralism, fritt idéutbyte och – ja, till och med – protester att komma upp till ytan. Det gäller lika väl på gator som i medier. Turkiet måste visa att de menar allvar med respekten för mänskliga rättigheter, däribland rätten att uttrycka sig fritt. Allt annat riskerar att föda den spiral av misstänksamhet och fientlighet som redan är i gång och som leder till en eskalering av våld – både från polis och protestanter.
Landet behöver hitta en väg för att bryta den militaristiska tradition de haft men samtidigt inte ersätta ett förtryck med ett annat. Grupper, religiösa eller etniska, måste garanteras frihet och säkerhet, men inte på bekostnad av andra.
Och vi i Sverige behöver påminnas om att precis vid EU:s gräns ligger världens största fängelse för journalister.
Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
