Repressionen applåderas av alla

Det kan krävas ökad övervakning, men ingen verkar längre bry sig om balanspunkten.

Det har alltid funnits en konflikt mellan å ena sidan personlig frihet, å andra sidan säkerhet och stabilitet.

Det är en konflikt som kräver att det finns en balanspunkt, och var den balanspunkten ligger avgör på flera sätt vilket sorts samhälle vi lever i. Och problemet nu är kanske inte främst att vi ökar graden av kontroll och övervakning, utan att vi helt slutat bry oss om just den balansen.

Det senaste exemplet i raden kom när regeringen nyligen föreslog att myndigheterna ska få samköra sina uppgifter om oss medborgare, mer eller mindre utan hinder.

I veckan protesterade Integritetsskyddsmyndigheten

Det vill säga vår sjukdomshistorik, eventuella skulder, betyg, straffregister (förstås) och så vidare.

Som allt annat ska frågan snabbutredas. Det har blivit regel snarare än undantag under den här regeringen.

För några veckor sedan handlade det om ökad kameraövervakning. Regeringen vill snabbutreda frågor kopplade till GDPR-reglerna för att kunna använda ansiktsigenkänning mer, avläsa registreringsskyltar automatiskt och öka åtkomsten av olika typer av kameror som finns ute i samhället.

Båda sakerna går att förstå. Ett ökat informationsutbyte mellan myndigheterna kan minska fusket med skattepengar, bland annat när privata företag i välfärden används för att berika kriminella.

Kameror är bra för att utreda brott och döma brottslingar.

Så, precis som Oisín Cantwell konstaterar i Aftonbladet, finns det värre saker än detta.

Men det visar också tidsandan.

I veckan protesterade Integritetsskyddsmyndigheten mot förslaget om ökad kameraövervakning. Enhetschef Jenny Bård konstaterade att:

– Vi vet från andra länder att den här tekniken inte är felfri, att personer felaktigt kan pekas ut som brottslingar.

Hon föreslår att den nya lagen blir tillfällig. En permanent lag kan bli ett allt för stor hot mot integriteten.

Jag delar hennes oro, men tänker också att en sådan röst inte kommer att få något som helst gehör med tanke på samhällsklimatet.

Det kommer att bli en ny kameralag. Myndigheter kommer att få samköra allt om oss.

Och det är ju tyvärr inte det enda som är på väg att hända. Det finns också förslag om att öka möjligheten till avlyssning utan konkret brottsmisstanke och EU-förslaget om Chat control, som syftar till att komma åt barnpornografibrott, men som kan innebära att allt vi EU-medborgare gör online kan bli kartlagt och övervakat.

Kanske är det som Mattias Beijmo konstaterar i en recension av Jan Emanuels bok ”Så var det med det”: ”För bara några år sedan skulle bokens idéer och förslag möjligen varit testballonger från den absoluta högerkanten”.

Debatten har förskjutits, och frågan är alltså om det ens finns en balanspunkt kvar?

När alla förslag om att öka övervakning och repression snabbt slussas igenom systemet och alla avgörande politiska krafter, och kanske även de flesta medborgare,  står vid sidan av och applåderar.