Repressionstävlingen är ett lopp utan slut

Ledare Tidöregeringen är besatt av hårdare tag. 

Snart är vi halvvägs in i mandatperioden, det är två år kvar till valet på söndagen den 13 september 2026. Det är ingen vild gissning att de här månaderna kommer att fyllas av utspel om hårdare tag. 

En anledning till att vi har 24 månader av repression framför oss är Tidöregeringens besatthet vid hårdare tag. Fler straff, längre straff, fler poliser och fler fängelseplatser: den här regeringen är den mest repressiva som det demokratiska Sverige har haft, och de verkar inte ha något annat i den politiska verktygslådan än mer av det samma. 

Men det finns ytterligare en anledning. 

Det är att repressionen inte kommer att lösa gängkriminaliteten. Den kommer att fortsätta plåga samhället med skjutningar, sprängningar, bedrägerier och stöld av skattepengar från den sönderprivatiserade välfärden. Nya unga – barn! – kommer att rekryteras in i gängen. Helt enkelt för att hårdare tag inte är hela lösningen.

Tävlan i repression har ingen målgång, det går inte att vinna mot en motståndare som ständigt är beredd att gå ett steg längre.

Det visar inte minst erfarenheterna från Danmark. 

Att Danmark har varit så framgångsrika i att bekämpa kriminaliteten och den organiserade brottsligheten beror på att de varit framgångsrika i att förebygga brott, och förhindra att unga rekryteras in i gängen. De danska ”bandepakken” (det första infördes 2009) har inte bara innehållit straffskärpningar, utan också stora satsningar på det lokala förebyggande arbetet. En annan anledning är att Danmark fortfarande är en fungerande välfärdsstat, med en mycket mindre andel privatiseringar än Sverige. 

”Det som slår mig i den svenska debatten”, säger den danska sociologen Aydin Soei som ägnat två årtionden åt att studera den danska organiserade brottsligheten, ”är att man bortser från den del som varit absolut viktigast i Danmark de senaste tio åren. Nämligen det förebyggande arbetet”.

Tyvärr visar också erfarenheter från Danmark att politiker har en tendens att bortse från evidensen, alltså om det finns forskning eller beprövad erfarenhet till stöd för en viss insats. 

Ett exempel är idéen om vistelseförbud. Att förbjuda en människa att vistas på en viss plats är en oerhört stor inskränkning av en persons fri- och rättigheter. Det är, som Civil Rights Defenders påpekat, helt fundamentalt att sådana beslut fattas på ett rättssäkert sätt, och att åtgärden är proportionerlig: alltså att inskränkningen (som ofta riktas mot någon som inte begått något brott) motiveras av vad den resulterar i. Det kan forskning ge stöd för, men de vistelseförbud som har införts i Danmark, har införts utan evidens. 

Sedan har de införts i Sverige, med hänvisning till att vistelseförbud redan införts i Danmark, ”som om det vore ett forskningsstöd”, som den danske kriminologen David Sausdal uppgivet konstaterar i en intervju i Dagens Nyheter. 

En sak har vi lärt oss: det finns inget slut på hårdare tag-politiken, ingen bortre gräns för hur långt Tidöpartierna är villiga att gå. Tävlan i repression har därför ingen målgång, det går inte att vinna mot en motståndare som ständigt är beredd att gå ett steg längre. Som verkar vara villiga att strunta i allt vad rättssäkerhet och proportionalitet heter. Som inte bryr sig om åtgärderna fungerar eller inte, utan bara om det går att få det att se ut som att det funkar. 

Det är bättre för progressiva krafter att tävla i förebyggande. Där står Tidöpartierna inte ens i startblocken, det är ett lopp de varken vill eller kan löpa.