Ledare Påståendet att staten domineras av vänstern utgör ett av högerns argument för att driva igenom drastiska förändringar. Men i själva verket är det högern som vill politisera staten.
Både Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson använder uttrycket ”paradigmskifte” för att beskriva regeringens politik. Det är något annat än konservatism vars kärna är att undvika radikala förändringar och helst bara lappa och laga. Nu ska samhället ändras i grunden.
Behovet av drastiska förändringar motiveras med en nidbild av hur den svenska statsapparaten fungerar. I en uppmärksammad tweet häromdagen skrev SD:s Björn Söder att det vore ”absurt” om Sveriges högerregering fortsätter att finansiera ”vänsterorganisationer i ett system som vänstern byggt upp under ett sekel”. Söder slår fast vad som bör ske nu: ”Det är dags att slå sönder det systemet. Det handlar inte om antidemokrati. Det handlar om ren och skär renhållning.”
För att hamna i fållan ”vänster-liberal” räcker det med att visa intresse för mänskliga rättigheter, jämställdhet, klimatkrisen eller etnisk diskriminering
Reptricket består av två moment. Först målar SD upp en bild av en statsapparat och ett medielandskap som domineras av ”vänster-liberala” uppfattningar. För att sedan använda beskrivningen för att rikta udden mot utpekade verksamheter. För att hamna i fållan ”vänster-liberal” räcker det med att visa intresse för mänskliga rättigheter, jämställdhet, klimatkrisen eller etnisk diskriminering. Det är bevis nog för att infogas i den sfär som nu bör slås sönder.
I en ledartext i den nyuppväckta tidningen Bulletin är Mats Skogkär inne på ett liknande tema. Hans bild är att ”vänsterns långa marsch genom samhällets institutioner har påverkat på djupet”. För Skogkär leder det till uppfattningen att det inte är möjligt för den nuvarande regeringen att bedriva högerpolitik om inte vänsterns inflytande över staten rycks upp med rötterna: ”Ingen regering som inte leds av en socialdemokratisk statsminister är legitim fullt ut. En borgerlig regering, en högerregering, är en anomali, något avvikande.”
Vad Skogkär inte nämner är att Bulletin räddats genom ett statsbidrag på 3,7 miljoner kronor. Företrädare för tidningen har sedan starten gjort sitt yttersta för att sätta krokben på sig själva, men till sist kom staten till undsättning. Även Skogkär är sålunda betald av den statsapparat som enligt honom är starkt politiserad och dominerad av vänsterideologi.
SD och närstående högerradikala plattformar utgör navet i propagandan som riktas mot svenska myndigheter och medier, men även partierna i regeringen hänger på och gör eftergifter. Detta är exempel på det fenomen som Natascha Strobl beskrivit med den till synes motsägelsefulla termen ”radikaliserad konservatism”.
Det retoriska tricket kan i nästa steg växlas in i faktisk politik och har påverkat skrivningar i både Tidöavtalet och högerregeringens budget. Därutöver har konkreta förslag riktats mot Folkbildningsrådet, Världskulturmuseet, Naturskyddsföreningen och Civil Rights Defenders.
Söder och Skogkär agerar efter mottot att attack är bästa försvar. Därigenom skapar de dimridåer som döljer det egna budskapet. I stället är det de själva som vill politisera statsapparaten och använda den för att föra ut en konform och nationalistisk världsbild. Långt från föreställningen om en stat som värnar yttrandefrihet och människors rätt till olika kulturella uttryck.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
