Högkonjunktur, arbetskraftsbrist och inflation. Ändå vill arbetsgivarna inte ge något av den allt större kakan till löntagarna.
»Äntligen Ingves!«, »En allt ljusare konjunkturbild«, »Uppåt inför rapporterna«.
Näringslivets tidning Dagens Industri ger läsarna idel goda nyheter om ekonomin.
Sverige har högkonjunktur. Och arbetskraftsbrist. Och dessutom har inflationen tagit fart igen. Om än inte från snurrande konsumtionshjul, utan på grund av oljepriserna.
Efter år av närmast obefintlig inflation var den i december rekordhöga 1,7 procent, den högsta siffran sen 2010. Företagarna är optimistiska. Börsen stiger. Och direktörernas löner hänger med. Topparna har höjt sina löner med 26 procent mellan 2014 och 2015.
Förra året var vanliga löntagares löneökningar i genomsnitt strax under 2,5 procent, enligt statistiken. Det är historiskt låga nivåer. Eftersom vi knappast haft någon inflation ökade reallönerna ändå. Men tiden när låga löneavtal kunde kompenseras av närmast noll i prisökningar verkar vara alltså nu förbi.
Ett avtal i år runt det fackliga utgångsbudet på 2,8 procent och en låglönesatsning borde därmed vara fullt rimligt med tanke på det nya inflationsläget, högkonjunkturen och arbetskraftsbristen.
Ändå anser Svenskt Näringslivs tyngsta organisation och Industrifackens motpart, Teknikföretagen, att löneökningarna måste understiga 1,5 procent i år, som svar på Industrifackens krav. Teknikföretagen skriver på sin avtalssajt att det inte finns utrymme alls för »att höja de så kallade reallönerna«. Löneökningarna måste »väsentligt understiga 1,5 procent 2017« – detta när inflationen beräknas bli kring 1,5 procent.
Slutsatsen kan bara bli att Teknikföretagen strävar efter sänkta reallöner på några tiondelar eller någon procent.
Produktiviteten är förstås inte noll nästa år, utan ligger troligen mellan 1 och 2 procent. Vem ska få ta hand om det ökade värde som skapats om inte något ska gå till löntagarna som jobbat ihop det?
Vem ska få ta hand om det ökade värde som skapats om inte något ska gå till löntagarna?
Svaret måste vara att arbetsgivarna anser att det tillhör direktörerna och aktieägarna och inga andra. Är detta en klok och uthållig politik att en liten grupp tar hela kakan och att den största gruppen inte får något alls?
Det är det självfallet inte. Snarare respektlöst.
Redan sex dagar och en halvtimme inne på det nya året hade svenska toppdirektörer tjänat in en arbetares årslön. För tio år sedan fick de jobba elva dagar, visar tankesmedjan High Pay Centre. I Storbritannien tar det bara det 2,6 dagar för en toppchef att tjäna in en vanlig arbetarlön.
Om arbetsgivarna står fast vid att alla pengarna ska till dem däruppe och inte vill se reallöneökningar så har de inte lärt något: Då går vi samma väg som USA där en stor grupp löntagare inte fått reallöneökningar på 30 år, där allt har gått till dem som har mest.
De enorma inkomstklyftorna har skapat ett samhälle i total obalans, med minskad tillit mellan människor.
Det börjar med reallönesänkningar och slutar med Trump.
Via Parisavtalet har vi fått ett nytt ramverk för klimatpolitiken, så att klimatet blir uthålligt. Precis som det behövs en ny ordning för världens miljö behöver vi också ha ett nytt ramverk för världens arbetsmarknader, med ett mer uthålligt utbyte mellan dem som arbetar och dem som äger.
Dessutom: När man förbättrar villkoren för löntagarna brukar det gå bättre för ekonomin, i längden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
