Under loppet av bara några veckor har förutsättningarna för den ekonomisk-politiska debatten helt förvandlats. De borgerliga partierna erövrade regeringsmakten på iscensättningen av "utanförskapet". Det var nyckeln till valsegern.
I stället för att tala om andelen sysselsatta (där Sverige vid en internationell jämförelse ligger mycket bra till) fokuserade borgerligheten i stället på de som inte arbetar. Men som professor Bertil Holmlund påpekat: "Att beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemet som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet."
Hösten 2008 är utanförskapet ett förbrukat politiskt begrepp. På toppen av en högkonjunktur hade det en viss attraktionskraft. Ordet motiverade den borgerliga omläggningen av arbetsmarknadspolitiken och försämringarna av a-kassan. Socialförsäkringssystemet bör emellertid inte utformas utifrån att det är solsken alla dagar. Efter ekonomiskt högtryck följer alltid en lågkonjunktur. Den här gången blir nedgången värre och djupare än på länge.
Men mer aktiva insatser för att stimulera ekonomin dröjer. Skälet är enkelt. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har investerat hela sitt politiska kapital i den moderata arbetslinjen. Utgångspunkten har varit att arbetslösheten beror på de enskilda individernas ovilja att arbeta.
Inledningsvis tycktes den ekonomiska krisen kunna gynna den borgerliga regeringen. Jämfört med andra länder är det svenska finansiella systemet inte lika drabbat. Först nu kommer fallet i den reala ekonomin, varslen duggar tätt och arbetslösheten ökar dramatiskt.
Ingen som är vid sunda vätskor hävdar att bristande arbetsutbud i dagsläget är huvudproblemet. Vi har ju i stället ett gigantiskt efterfrågefall. Det är inte bara oppositionen som kräver stimulanser. Häromdagen krävde Svenskt näringslivs Urban Bäckström offentliga investeringar och (självfallet) skattesänkningar.
Föreställningen om ett allmängiltigt utanförskap har därför blivit en politisk belastning för Fredrik Reinfeldt. Inom överskådlig tid är det ett obrukbart ord. Regeringen har redan försökt reparera misslyckandet med a-kassan genom marginella avgiftssänkningar. Folkpartiet kräver att taket i arbetslöshetsersättningen höjs – stick i stäv med Sven-Otto Littorins linje. Splittringen inom och mellan de borgerliga partierna lär tillta när de ekonomiska problemen förvärras.
Fortfarande hävdar regeringen att "superbudgeten" från tidigare i höstas ligger fast. Men inom kort kommer Anders Borg att tvingas presentera mer substantiella åtgärder för att motverka nedgången. Inte för att han vill. Utan för att han är tvungen. Reträtten är redan inledd. Den borgerliga strategin har havererat.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
