LEDARE Den ena dagen öppnades himlavalvens portar med sociala reformer som lyfte miljoner ur fattigdom, den andra slöt sig mörkret kring himlen. Venezuelas kris vibrerar genom hela Latinamerika.
Regimens säkerhetsstyrkor tar till övervåld mot demonstranter. Människor grips på oklara grunder, rättsprocessen underordnas regimen. Oppositionella torteras, utsätts för sexuellt våld och civila döms i militärtribuner snarare än domstolar.
När Venezuela går till val på söndag sker det i ett land där det, sedan 2016, råder undantagstillstånd. Regimen under Nicolás Maduro – och dessförinnan Hugo Chávez – har snickrat ihop ett slags demokratins potemkinkuliss.
Med stora flagor i fasaden.
Oppositionspolitiker har förbjudits att kandidera, medier tystats och kritiker fängslats. Stora delar av oppositionen, som i sin tur är både korrupt och splittrad, manar till bojkott.
Situationen i landet har skapat en flyktingkris som vibrerar genom hela Latinamerika.
Hittills har uppemot tre miljoner människor, en tiondel av befolkningen, lämnat Venezuela sedan 1999.
Bara de senaste åren har tiotusentals venezuelaner flytt till grannlandet Brasilien. Under de första månaderna i år har omkring 5 000 venezuelaner lämnat sina hem. Fortsätter massflykteni samma takt har närmare två miljoner venezuelaner ha lämnat landet under 2018.
Det är inte svårt att förstå varför.
Priset för en genomsnittlig varukorg med mat för en familj om fem personer – som används för att räkna ut konsumentprisindex – uppgår i dag till 60 gånger minimilönen. Det är en ökning med 2 123 procent sedan november 2016.
Bristen på mediciner och basvaror är akut, bostadsbristen är extrem och Caracas räknas som världens farligaste stad att bo i.
Det såg ju så bra ut. Omvärlden kunde projicera drömmar och förhoppningar på Latinamerikas nya rörelser.
Vänstervågen i Latinamerika, som inleddes på allvar för 15 år sedan, närde förhoppningar om rättvisare och jämlikare samhällen. Brasilien, Peru, Bolivia – och Venezuela. Nu skulle egna stigar trampas upp, bortom nyliberalismen.
Det såg ju så bra ut. Omvärlden kunde projicera drömmar och förhoppningar på Latinamerikas nya rörelser.
Venezuelas utveckling under Chávez och Maduro kan liknas vid den romerska mytologins janusansikte. Den ena dagen öppnades himlavalvens portar med sociala reformer som lyfte miljoner ur fattigdom: utbildning, jobb, bostäder. Den andra slöt sig mörkret kring himlen, demokratin tuktades, rättigheter drogs in.
I Magnus Lintons reportageskildring »Americanos« från 2005 skildrar han regimens dubbelnatur. Hur »chavismen» ger med ena handen, tar med andra. Välfärdsreformer för fattiga, militär bortom parlamentets kontroll. Lojala belönas, kritiker bestraffas. Linton intervjuar en kvinna anonymt,»en pragmatisk chavista«, som kallar landet en »semidiktatur«. Det skulle hon aldrig våga säga öppet: »Jag skulle förlora jobbet«, berättar hon för Linton.
Varningsklockorna fanns där hela tiden. Just därför är det så förbluffande att stora delar av vänstern i Sverige konsekvent försvarat regimens övertramp. Silat mygg, svalt kameler.
I dag har förhoppningarna i Latinamerika grusats till oigenkännlighet. Satiren i teveserien ”Parks And Recreation” är snubblande nära verklighetens vingklippta demokrati.
Men Venezuela ska inte, som borgerliga tyckare gärna hävdar, tas som bevis för att progressiva, socialistiska idéer saknar bäring. För visst behövs det motparter och motpoler till den globala kapitalismens rovdrift.
Men förändring är aldrig vare sig okomplicerad eller linjär. För att vinna kraft och brinntid kräver den många tillsammans.
Allt börjar nämligen med människorna och demokratin – inte med direktiv uppifrån.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
