Regeringen tycks sakna ambitioner för den hållbara staden. Både på ett miljömässigt och socialt plan. Det skriver Richard Murray, projektledare Hållbara städer, Global utmaning.
Den som tar del av Energimyndighetens statistik över energianvändning i svensk bebyggelse kan lätt förlora hoppet. I dag går det åt 160 terawattimmar att värma och driva denna bebyggelse. Det gjorde det också 1995 och 1970. Bebyggelsen är lika stor nu som 1995 (en procent större uppvärmd area).
Litet hoppfullare blir man när man ser att den del av energianvändningen som går åt enbart till uppvärmning och varmvatten har minskat med drygt 20 procent sedan 1995. Men sedan inser man att de många fler hushållsapparaterna, mysbelysningen, datorerna med mera, också bidrar starkt till värmen (70–80 procent av energin). Och att en viss del av energibesparingen gjorts genom att installera värmepumpar och värmeväxlare.
Bebyggelsen har med andra ord inte blivit energisnålare, men energitillförseln har blivit effektivare.
Stefan Edman myntade slagordet ”bilen, biffen och bostaden” – hushållens tre största bidrag till klimatproblemet. Bilen ansåg Trafikverket förra året att vi måste ransonera bort med närmare 25 procent för att klara riksdagens mål fossilfria transporter 2030 – även om man trodde på en mycket snabb teknikutveckling mot elbilar. Men det tyckte inte Catharina Elmsäter-Swärd, alliansens infrastrukturminister. Svenskar äter i dag 33 procent mer kött än för 30 år sedan. Jordbruksverket förslog därför nyligen en klimatskatt på kött. Men varken finansministern Anders Borg eller landsbygdsministern Eskil Erlandsson vill vara med om det. Återstår bostaden och där har det alltså inte gått särskilt mycket framåt.
Vad har regeringen för planer för att realisera målet som riksdagen antagit om att halvera energianvändningen per kvadratmeter till år 2050? I det Underlag till färdplan för ett Sverige utan klimatutsläpp 2050, som Statens naturvårdsverk nyligen överlämnat till regeringen, är ambitionen otydlig.
I det ena av två framtidsscenarier lämnas bostäderna utan vidare åtgärder vad gäller energieffektivisering. Det antas med nuvarande regler och styrmedel leda till en effektivisering med 25 procent. I det andra scenariot är målet 50 procents effektivisering. Naturvårdsverket lämnar öppet vilket av scenarierna, som bör väljas.
Vad som skulle få effektiviseringen att plötsligt börja ta fart, när så litet hänt på dryga fyrtio år, är oklart.
Man anar ett dolt resonemang bakom uppgiften i färdplanen: att bostäderna bara står för tre procent av klimatpåverkan. Då är det inte särskilt angeläget att ge sig på bostädernas energianvändning.
Regeringen verkar vilja räkna på ett sätt som gör att man slipper ta i den annars så heta potatisen om hur bostäderna ska göras mer energieffektiva. Det är nämligen mycket svårt att få ekvationen att gå ihop om man vill öka energieffektiviteten med 50 procent. Vem ska betala?
Genom själva effektiviseringen kan en del av investeringen betalas. Men vanligen inte mer än 20 procents effektivisering. Om fastighetsbolaget sedan tillsammans med kommunen mobiliserar de boende och lyckas förbättra närmiljön kan längre gående effektivisering bli lönsamt. Inte för fastighetsbolaget men för samhället, inte minst för kommunen.
Problemet är att kommunen inte får subventionera fastighetsbolaget, inte ens överföringar inom den kommunala bolagskoncernen är tillåtna med den nya lagen om allmännyttiga bostäder. Återstår att höja hyran, men det är ofta så att de bostäder som är i störst behov av energieffektivisering har hyresgäster med låga inkomster. Hyreshöjningen hamnar då på kommunens konto för försörjningsstöd.
Hela denna problematik duckar regeringen för.
Richard Murray, projektledare Hållbara städer, Global utmaning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
