Vad får det för effekter att både media och rättsapparat använder ett etniskt klassificeringssystem för vissa typer av brott? Det undrar Richard Öhman, Centre for Middle East Studies.
Han ringde själv polisen, men var också indränkt med blod. Han frågade oupphörligen efter ambulans åt systern, men historien han berättade lät osannolik. Han var visserligen chockad, men han svarade inte ordentligt på frågor. Inne i lägenheten låg en kvinna med multipla knivhugg i en pöl av blod. Och han var kurd, ja eller rättare sagt svensk, men med kurdiska rötter. Han blev följaktligen omedelbart misstänkt och så småningom dömd för mordet på sin egen syster. Nu är fallet uppe för bedömning i hovrätten. Dom väntas på måndag.
Jag följde inom ramen för ett forskningsprojekt tingsrättsförhandlingen mot den nu dömde ynglingen. Jag blev konfunderad. Varför beskrevs detta fall som ett hedersmord? Jag kunde precis som Jesús Alcalá se ett mord som i grund och botten var ett resultat av en bottenlös social misär. Det finns starka patriarkala inslag i berättelsen om de båda syskonen. Men det finns inte en familj. Både mamman och pappan är omgifta. Modern till den mördade kvinnan skulle möjligen kunna beskrivas som en person som lämnat en hederskultur. Ingen familjemedlem är varken särskilt religiös eller traditionell. Frågan blev akut under rättegången: Varför vi ska använda en särskild brottsrubricering för mord inom vissa etniska grupper? Vad kan det få för effekter?
Forskningen har i stor utsträckning fokuserat på hur media använder uttrycket heder och att denna användning blir en del av det som benämns strukturell rasism. Jag hittade tydliga exempel på detta. En effekt bara av att beskriva mordet som hedersrelaterat är förstås att läsare kan dra etniska slutsatser både när det gäller offer och gärningsman. Detta innan dom ens har fallit. Men polisen var ganska förtegen om motivbilden. Åklagaren droppade hedersmotivet vid tiden för åtal. Då rapporterade media över lag att åtalet ”inte” var hedersrelaterat. En (bi)effekt av att återigen nämna ordet heder blev att påminna läsarna om att det var en person med utländsk härkomst som var misstänkt för att ha mördat en närstående. Det fanns förstås också artiklar med ett än mer problematiskt innehåll.
Media har väldigt lätt för att lyssna till så kallade elitkällor. När det gäller det här fallet var emellertid åklagaren lite träig. Han fokuserade på den tekniska bevisningen, blodstänk, knivhugg och annat. Media behövde ett motiv för sin story och lyssnade därför på målsägarbiträdet som drev tesen att det var ett hedersmord. Problemet är förstås att målsägarbiträdet har att representera sin klient, det vill säga en part i målet. Mediabilden som helhet blev därför en ensidig representation av en partsinlaga.
Men även rättegången var ensidig. Åklagaren och målsägarbiträdet arbetade i tandem. Åklagaren fokuserade på det tekniska. Målsägarbiträdet arbetade med att misstänkliggöra brodern och modern samt att beskriva fadern som en djävul ex machina. En sextonåring kan enligt den svenska hedersdiskursen inte själv fatta beslutet att ta ett liv. Den frånvarande fadern ska enligt åklagaren ha instruerat sonen per telefon. Fadern blev dock trots att han beskrevs som anstiftare inte hörd i rätten. Upplägget lät inte mindre osannolikt än pojkens egen berättelse. Jag tog mig därför tid att läsa de delar av den 4 500 sidor långa förundersökningen som inte var censurerade.
Jag kunde konstatera att den tekniska bevisningen verkar ha haft som syfte att snärja den unge mannen. De delar av den tekniska bevisningen som hade kunnat tala till pojkens förmån, exempelvis blodspåren i trapphuset, slarvades bort. Huvudproblemet med förundersökningen är dock att den helt och hållet vad gäller förhör med anhöriga, vänner och klasskamrater till offer och tilltalad fokuserar på heder. Åklagaren påstår att han inte kunde bevisa att det handlade om ett hedersmotiv. Men heder är det enda förutom blodspår åklagaren är intresserad av i förundersökningen. Samtliga yazidier som förhörs blir tvungna att besvara frågor om religion, tradition, respekt och heder för dem själva, för yazidier som grupp och givetvis för tilltalad samt ’familjen’ ifråga.
Hade pojkens historia blivit bättre undersökt om han inte hade haft kurdiska rötter? Hade han kanske inledningsvis blivit trodd? Hade man i förundersökningen undersökt möjligheten av en alternativ gärningsman? Pojken fick åtta års fängelse. Är det inte lite underligt att slå rekord i straffpåföljd när det är frågan om en minderårig som enligt konceptet har handlat på order av en vuxen släkting?
Varför ser vi inte till individen i just det här fallet? Och i ett vidare perspektiv: Vad får det för effekter att både media och rättsapparat använder ett etniskt klassificeringssystem för vissa typer av brott? Strukturell rasism är ett samhällsproblem med många byggstenar. Ett etniskt klassificeringssystem vid rättsskipning är en sådan byggsten.
Richard Öhman, Centre for Middle East Studies (CMES) Lunds Universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
