Ska vi avstå från att rädda klimatet om det är olönsamt? Det frågar Rikard Warlenius, doktorand i humanekologi.
Klimatförändringens tid är nu oåterkalleligt här, det visar om inte annat Arktis kollaps i somras. Trots att utmaningen är stor tyder dock det mesta på att det fortfarande är möjligt att förhindra de värsta scenarierna. Men det är bråttom. Om inte trenden mot globalt ökande utsläpp bryts under det här decenniet, helst inom ett fåtal år, anser experter att en värld med 5,6,7 grader högre temperatur väntar.
Ändå lunkar svensk samhällsdebatt på som vanligt. I budgetpropositionen skär regeringen ned på miljö- och klimatarbetet med 132 miljoner.
Socialdemokraterna har, liksom Vänsterpartiet, ännu inte presenterat sin budgetmotion, men att döma av ”affärsplanen” tyder inget på en insikt om att vi har klivit över klimattröskeln.
Miljöpartiet presenterade dock förra veckan en ”klimatplan” som bör applåderas. Här föreslås nya miljöskatter som ska dra in 50 miljarder de kommande fyra åren, samtidigt som 41 miljarder satsas på bland annat järnväg, kollektivtrafik, gröna innovationer och klimatbistånd. I en debattartikel i Aftonbladet förklarar språkröret Åsa Romson att ”om det någonsin har funnits en sann win-win-situation så är det att undvika klimatförändring. Alla tjänar på det”.
Särskilt intressant är att Miljöpartiet föreslår ett ”klimatpolitiskt ramverk”. Med bindande utsläppsmål och ett stramt regelverk för årliga utsläppsbudgetar skulle riksdagen visa att den tar klimatet på lika stort allvar som statsfinanserna. Vänsterpartiet har redan motionerat om liknande regler, förhoppningsvis ansluter sig även S.
Men viktigare än formerna är själva målen. Miljöpartiet stöder målet om högst 1,5 graders uppvärmning, vilket kräver att de globala utsläppen har sjunkit till nära noll år 2050. Men när det gäller hur mycket Sveriges utsläpp behöver minska på kortare sikt är partiet tyvärr otydligare. Om Sverige ska ge ett ansvarsfullt bidrag till en global utsläppskulmen det här decenniet och om vi ska gå före i klimatomställningen – vilket vi har förbundit oss till i klimatkonventionen – behöver våra utsläpp minst halveras till 2020.
Inte mycket tyder emellertid på att Miljöpartiets klimatplan, som sträcker sig till 2016, skulle leda in Sverige på det spåret. Höjd bensinskatt med 70 öre litern och 15 miljarder extra till järnvägen i all ära – men belägg saknas för att det skulle leda till tillräckligt kraftiga utsläppsminskningar.
Varför lägger inte ens Miljöpartiet förslag som stämmer överens med det långsiktigt nödvändiga? Den viktigaste orsaken är nog att de i likhet med övriga partier motiverar sin klimatpolitik med ekonomiska argument. Skillnaden är bara att medan de rödgröna betraktar klimatsatsningar som en ”win-win” menar borgerligheten att det inte lönar sig för Sverige att ”gå före”.
Den som motiverar klimatsatsningar med att de är lönsamma löper risken att ertappas naken. Visst kan många klimatsatsningar spara pengar, energieffektiviseringar är ett exempel. Men när väl de lågt hängande frukterna är plockade och fortsatt nödvändiga åtgärder visar sig kosta – ska vi då avstå från att rädda klimatet åt kommande generationer?
Det är förmodligen insikten om att en fullskalig omställning är ekonomiskt kostsam som förklarar Miljöpartiets ambitiösa, men i relation till utmaningen ändå halvhjärtade satsning. I det avseendet är det därför snarare en gradskillnad än en artskillnad mellan deras klimatplan och regeringens totala uppgivenhet. Alternativet, och ett stramt klimatpolitiskt ramverk vore ett steg i den riktningen, är att fungerande ekosystem och våra barns livsmöjligheter inte diskuteras som utgiftsposter. Precis som att vi sällan sätter prislappar på ”demokrati” och ”rättssäkerhet”.
Rikard Warlenius, doktorand i humanekologi, Lunds universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
