Det som nu firas är fullbordandet av återgången till ett pre-Kyoto-tillstånd, med vackra skrivningar men nollåtaganden. Det skriver Rikard Warlenius, vänsterpartist och humanekolog.
Världens ledare inklusive Sveriges S-Mp-regering öser beröm över det franska ordförandeskapet och den goda stämningen som har rått i Le Bourget de senaste två veckorna. Även stora delar av miljörörelsen firar det nya avtalet.
Det mest uppseendeväckande är skrivningen om att hålla temperaturökningen långt under två grader, med sikte på 1,5 grader. Det vore sannerligen en sensation om det hade funnits någon antydan till åtgärder för att nå målet. Luttrade klimatforskare menar att det i stort sett kräver att utsläppen peakar nu och sjunker till noll omkring 2035.
Men Paris-avtalet innehåller över huvud taget inte några kvantifierade utsläppsminskningar. Och detta är den verkliga sensationen: Ett avtal om att hindra klimatförändring som inte innehåller mål om utsläppsminskningar!
Där finns ingenting som förhindrar företag och myndigheter att fortsätta utvinna olja och naturgas, skövla regnskogar, bygga motorvägar och driva kolkraftverk.
1,5-gradersmålet kan därför inte tas på allvar. I bästa fall kan det ändå fungera som hävstång för verkliga åtgärder lokalt och nationellt, medan det i värsta fall sänder ut ett budskap om att världens ledare nu har avvärjt klimatkrisen, och därför passiviserar klimatkampen när den hade behövts som mest.
Trots sina brister hoppas de optimistiska miljöorganisationerna att Parisavtalet ändå är början på klimatkampen, en plattform att bygga vidare på. Det vore ju bra om det blir så, men inställningen uttrycker en historielöshet som liknar ren minnesförlust.
Parisavtalet är inte ”början” på klimatprocessen. Den startade genom antagandet av FN:s klimatkonvention 1992, och där finns lika vackra skrivningar som i Paris-avtalet. Men den saknade bindande åtaganden om utsläppsminskningar, vilket åstadkoms i Kyotoprotokollet 1997. En återgång till frivilliga åtaganden inleddes dock i Köpenhamn 2009.
Att kalla Köpenhamnsmötet för ett fiasko och Parismötet en succé är en grov förenkling – snarare var Köpenhamn en förutsättning för Paris. Det som nu firas är fullbordandet av återgången till ett pre-Kyoto-tillstånd, med vackra skrivningar men nollåtaganden. De som nu jublar i Paris hade för bara några år sedan dömt ut samma avtal som fullständigt oacceptabelt.
Enligt vetenskapliga bedömningar kommer de frivilliga åtgärder som rapporterats in från länderna att leda till närmare 3 graders uppvärmning, vilket är en extremt riskabel nivå. Men det förutsätter att länderna lever upp till sina mål, och FN saknar möjligheter till sanktioner för att se till att så sker. En översyn av målen vart femte år avhjälper inte det problemet.
Att alla länder, inte bara de industrialiserade, nu rapporterar in åtgärder är ändå bra, men rapporten Fair Shares: A Civil Society Equity Review of INDC:s visar att bördorna inte fördelas utifrån historiskt ansvar och ekonomisk förmåga.
Medan utvecklingsländerna rapporterar in åtgärder som sammantaget motsvarar deras rättvisa andel, ligger industriländerna långt efter. Exempelvis har både USA och EU rapporterat in åtgärder som motsvarar ungefär en femtedel av vad som vore deras rättmätiga bidrag.
Att Parisavtalet är oerhört svagt ur både klimat- och rättvisesynpunkt är inte förvånande, och att det utmålas som en framgång återspeglar främst en kraftig sänkning av förväntningarna.
Som George Monbiot skrev i The Guardian är avtalet ett mirakel i förhållande till vad det kunde ha varit men en katastrof i förhållande till vad det borde ha varit. En mer väntad reaktion än glädje hade varit ursinne över det politiska systemets fortsatta oförmåga att hantera klimatkrisen.
Rikard Warlenius, humanekolog och vänsterpartist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
