Det kan inte längre förnekas: Om vi vill behålla dagens välfärdssamhälle måste vi radikalt lägga om sätten vi använder energi och råvaror på. Att fortsätta som i dag är inget alternativ. Redan om 50 år kan i så fall genomsnittstemperaturen ha stigit med fyra grader. I en ny forskningsrapport sammanfattas fyragradersvärlden som ”oförenlig med ett organiserat globalt samhälle, sannolikt bortom anpassning, förödande för majoriteten av ekosystemen, och med hög sannolikhet inte stabilt” (Anderson & Bows 2011) – det vill säga en kollaps för vår civilisation och ett läge där fortsatta klimatförändringar inte längre går att stoppa.
Sannolikt går den utvecklingen ännu att hindra, men tiden är knapp. Om omställningen ska ske i någorlunda ordnade former krävs i praktiken att de globala utsläppen kulminerar 2015 och därefter minskar i rask takt. Samtidigt sköt klimattoppmötet i Durban 2011 upp alla bindande åtaganden till efter 2020. En rimlig internationell uppgörelse tycks helt enkelt inte möjlig med dagens globala styrkeförhållanden. Hoppet står därför till att omställningen börjar lokalt och nationellt.
Hur denna omställning ska ske är den enskilt viktigaste frågeställningen de närmaste åren, och varje rörelse som vill vara samhällspolitisk relevant måste börja formulera genomtänkta svar. Själv är jag övertygad om att en allmän arbetstidsförkortning är en av nyckelreformerna för att minska Sveriges klimatpåverkan, men andra svar är givetvis tänkbara. Det enda som inte duger är att stoppa huvudet i sanden. Därför bekymrar det mig att när jag i ett annat sammanhang frågade Mats Essemyr om TCO har något bättre förslag än arbetstidsförkortning så fick jag just inget svar.
Anledningen till att arbetstiden är så central rör det klara sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp. Inget land har hittills förmått kombinera ekonomisk tillväxt med kraftigt minskad miljöpåverkan över en längre tid. Inte heller Sverige, om hänsyn tas till vårt totala ekologiska fotavtryck. Sett ur konsumtionsperspektiv har Sveriges utsläpp ökat med omkring 20 procent mellan 1993 och 2005.
Att förkorta arbetstiden allmänt och successivt, ungefär i takt med produktivitetsökningen, skulle däremot kunna leda till minskade utsläpp helt enkelt genom att den ekonomiska tillväxten avtar. Det vore en drastisk förändring av hur vi tänker om ekonomi, men om inbromsningen sker just genom en generell arbetstidsförkortning leder det inte till någon välfärdsförlust: I stället för mer i plånboken får vi mer tid.
En arbetstidsförkortning ger inte enbart lägre miljöbelastning. Det är dessutom något som mer än halva befolkningen föredrar framför högre lön. En orsak är att över en viss inkomstnivå blir vi inte lyckligare av mera pengar. Ur jämlikhetssynpunkt finns en del problem, som att skatteintäkterna – allt annat lika – inte skulle öka lika mycket och att det vore eftersträvansvärt att fortsätta höja lönerna för de med lägst inkomster. Men finns bara den politiska viljan är de problemen fullt möjligt att lösa.
Därför tyder det mesta på att en arbetstidsförkortning både är politisk genomförbar och dessutom en nyckelreform för att möta klimatkrisen. Det är ett av mina svar på vår tids avgörande samhällsfråga. Jag ställer återigen frågan till Mats Essemyr och TCO: Vad är ert svar?
Rikard Warlenius, skribent och doktorand i humanekologi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
