Vill LO, LRF och Svenskt Näringsliv överge tvågradersmålet? Det frågar sig humanekologen Rikard Warlenius (V) på debattplats.
När tre av Sveriges största och viktigaste organisationer – LO, LRF och Svenskt Näringsliv – gjorde ett gemensamt klimatutspel i Dagens Nyheter på måndagen var klimatvetenskapen, något förvånande, helt frånvarande.
Visst kan det vara viktigt att klimatpolitiken utformas på ett kostnadseffektivt sätt som maximerar den globala klimatnyttan. Men utgångspunkten måste vara att ange målsättningar som har en realistisk chans att undvika katastrofal och farlig klimatförändring. Det är ju trots allt det yttersta syftet med all klimatpolitik, inklusive det klimatpolitiska ramverk som regeringen nu utreder.
I internationella överenskommelser har Sverige och i stort sett alla andra länder enats om att låta den globala medeltemperaturen stiga med högst 2 grader Celsius jämfört med förindustriell tid (redan det innebär mycket allvarlig, men förhoppningsvis hanterbar, klimatförändring). För att världen, enligt FN:s klimatpanel, ska ha en hyfsad chans att nå högst 2 grader ska de globala utsläppen helst kulminera före 2020, nå noll efter 2050 och övergå till att bli negativa – alltså under noll – i flera decennier fram till år 2100.
De industrialiserade länderna inklusive Sverige har störst historiska utsläpp och störst resurser att leda denna omställning. Att ta globalt ansvar innebär därför att gå fram betydligt snabbare än det globala snittet. Det vore att, som exempelvis Johan Rockström föreslog i radions P1 Sommar, förbjuda fossila bränslen till 2030. Eller åtminstone att minska Sveriges utsläpp av växthusgaser med 90 procent till 2050, som de rödgröna partierna enades om 2008.
Men tvågradersmålet och möjligheterna att nå dit är nämns över huvud taget inte i inlägget från LO, LRF och Svenskt Näringsliv. Den målsättning som föreslås är en minskning av växthusgasutsläppen till två ton per person 2050. Det motsvarar en utsläppsminskning med cirka 60 procent jämfört med i dag och är långt ifrån tillräckligt för att Sverige ska kunna anses ta ett rimligt ansvar för att nå tvågradersmålet.
Snarare pekar det mot en uppvärmning på 3-4-5 grader, vilket vore en global katastrof. Frågan måste därför ställas: Är det själva tvågradersmålet som LO, LRF och Svenskt Näringsliv vill överge, eller förespråkar de att Sveriges ska åka fripassagerare på andra länders klimatpolitik?
För den som anser att en stabil och fruktsam biosfär är en gåva värd att lämna över till framtida generationer, och samtidigt anser att Sverige kan och bör vara ett föregångsland i den globala klimatomställningen, är beskedet från tre av Sveriges största organisationer sorgligt oambitiöst.
Tyvärr har vi fått vänja oss vid att näringslivets organisationer aggressivt motsätter sig miljöåtgärder, men det är mer förvånande att breda medlemsorganisationer som LO och LRF inte uppvisar större intresse för en kraftfull klimatomställning. Dels för att låginkomsttagare och landsbygdsbefolkning hör till de sårbara grupperna när klimatförändringarnas kraft väl blir verkliga. Men också för att en radikal klimatomställning skulle kunna utformas så att mängder av jobb skapas för både arbetare och jordbrukare.
Inte minst av hänsyn till de egna medlemsgrupperna borde därför deras utsläppsmål revideras till något som faktiskt kan stoppa katastrofal klimatförändring – även om det innebär att de inte får med sig näringslivet på tåget.
Rikard Warlenius, humanekolog och vänsterpartist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
