Räntehöjningarna verkar inte bita mot inflationen, ändå aviseras nya stora räntehöjningar, och kritiken mot Riksbanken ökar.
De som till äventyrs hade trott att den nye riksbankschefen Erik Thedéen var något annat än en penningpolitisk hök blev redan vid årets första höjning av reporäntan tämligen besvikna. Thedéens budskap var tydligt: det kommer mera. Inflationen ska ner till varje pris. Riksbanken och Thedéen själv signalerade att han kommer att göra allt som krävs, det vill säga höja räntan ännu mer än vad som tidigare ”utlovats”.
Erik Thedéen har en dialekt som påminner lite som Magnus Härenstams verbala utläggningar i ”Fem myror är mer än fyra elefanter”; och kanske är det så att ”femtio punkters räntehöjning är mer än nio procentenheters inflation”. Hans rekommenderar också hushållen att pruta på priserna och ”gå till dem som erbjuder lägre priser”. Det är inte utan att tankar går till Marie Antoinette som under franska revolutionen tyckte att folket kunde äta bakelser om de inte hade råd med bröd. Kanske tror han verkligen att detta skulle få ner inflationen. Problemet är bara att det utgår ifrån idén om den perfekta marknaden, snarare än det oligopol som präglar svensk dagligvaruhandel.
Sverige sticker ut jämfört med andra europeiska länder
De som har svårt att få ekonomin att gå ihop har förstås redan dragit ner på sin konsumtion, samtidigt som matjättar som ICA täljer guld med smörkniv. Och redan innan inflationen drog iväg valde förstås många lägre priser, av krassa ekonomiska skäl.
Inflationen gör oss alla fattigare, därom råder inget tvivel. Och ju lägre inkomster desto större andel av konsumtionsutrymmet försvinner när priserna drar i väg. Den inflationsvåg vi upplever just nu började med flaskhalsproblem under pandemin, med ökade fraktkostnader och långa leveranstider, och en ketchupeffekt av ökad efterfrågan, inte minst i USA, när restriktionerna lättade. Sedan drog energi- och livsmedelspriserna iväg efter att kriget i Ukraina inleddes förra året. Utbudsproblem och hög efterfrågan ledde till den perfekta stormen för en hög inflation.
Bankerna runt om i världen har höjt räntorna i parti och minut under det senaste året för att få ned inflationen genom att sänka hushållens köpkraft. Men även om inflationen verkar ha toppat i USA och delar av Europa är den långt ifrån inflationsmålet. I stället verkar det som att den nu har fortplantat sig i ekonomin, inte minst den svenska. Trots att många av de priser som initialt gick upp nu har vänt nedåt.
Därför går Erik Thedéen ut med tuffare räntehöjningar än vad som annonserats i tidigare räntebanor. Den stora frågan är förstås varför inte räntehöjningar biter, för inflationen ligger kvar på en hög nivå. Är det rentav fel medicin? På kuppen riskerar Riksbanken att skapa en allvarlig ekonomisk nedgång i Sveriges ekonomi, med negativ tillväxt 2023.
Det är inte så konstigt allt fler nu ifrågasätter Riksbankens politik. Och det är inte bara fråga om LO-ekonomerna utan även mäktiga näringslivsprofiler som Cevians Christer Gardell, som nu manar Riksbanken att ”ha is i makten och vänta”. Hög inflation är ett jädrans elände, men en recession är ett jäkla fördärv.
Sverige sticker ut jämfört med andra europeiska länder: vår ekonomi prognostiseras krympa 2023. Sverige ligger i det här avseendet sämst till i Europa. Det finns flera skäl bakom denna problematiska prognos. Den svenska kronan är svagare än någonsin. Vi är extremt handelsberoende, såväl på import- som exportsidan. Men räntehöjningarna är förstås också ett annat viktigt skäl.
Räntehöjningar slår särskilt hårt mot hushållen eftersom den privata skuldkvoten är högre i Sverige. Vi har en större andel ägda lägenheter, villor och bostadsrätter, än många andra europeiska länder. I de stora städerna har många hyresrätter omvandlats till bostadsrätter som förstås köpt sina bostäder för lånade pengar, och blivit rika på kuppen.
Men nu kommer baksmällan.
Vi har därmed fått en förskjutning av skuldsättningen – och därmed riskerna – från det offentliga till privatpersoner.
Ökade priser och belåning i bostadssektorn beror på den lågräntepolitik som Riksbanken under mer än ett decennium fram till nu de facto bedrivit. En rad regelförändringar har lett till en förflyttning av lånemassan från bostadsrättsföreningarna till bostadsrättsinnehavarna. Historiskt sett extremt låga räntor med en reporänta nere på en minusnivå innebar att Riksbanken gödslat ekonomin med billiga pengar, som bankerna skyndade sig att låna ut och hushållen tog del av. Finanspolitiken har dessutom eldat på bostadspriserna genom ränteavdragen.
En gång i tiden var ledstjärnan för den ekonomiska politiken att mildra konjunktursvängningarna och kapa de djupa dalarna och höga topparna. Nu vill Riksbanken skapa en ekonomisk nedgång för att få ner inflationen samtidigt som finanspolitiken passivt ser på. Penningpolitiken ser ut att kunna sänka den svenska ekonomin. Riksbanken balanserar kort sagt på en knivsegg.
Konsensus grundar sig ofta på dogm. Inte sällan har de ekonomisk-politiska dogmerna tagit sig formen av ”sanningar” om penning- och valutapolitiken. Det fanns en tid då valutorna alltid skulle ha en koppling till priset på guld. För några decennier sedan var fasta växelkurser något politikerna till varje pris borde surra sig vid. 1992 höjde Riksbanken räntan till 500 procent för att rädda den fasta växelkursen. Det höll några dagar. Så var den dogmen historia.
Hur det går med Riksbankens dogmer 2023 återstår att se. Men det är mörka moln som nu tornar upp sig över Sveriges ekonomi. I den nya riksbankslagen som trädde i kraft vid årsskiftet slås fast att Riksbanken ska ta ”realekonomiska hänsyn”, alltså väga in samhällsekonomiska konsekvenser av penningpolitiska beslut. Man får hoppas att Erik Thedéen kommer så långt. Innan hela rasket rasar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
