En stram räntepolitik har knappast någon betydelse alls för hushållens skuldutveckling. Ändå har Riksbanken anpassat sin viktigaste styrränta efter hur ett plötsligt prisfall på bostäderna ska påverka samhällsekonomin som helhet, skriver Lennart Weiss, Kommersiell direktör i Veidekke och Ted Lindqvist, VD för Evidens.
Tisdagens besked från Riksbanken att sänka sin viktigaste styrränta, reporäntan, med 25 punkter är givetvis välkommen. Med tanke på att målet för inflationen under lång tid legat långt under målet på 2 procent är det ett besked som borde kommit långt tidigare. Åtgärden bör efterhand ge en viss positiv effekt på sysselsättningen.
För hushållen med höga bolån får sänkningen dock endast en temporär effekt. Med Finansinspektionens besked i november, att man nästa år avser att höja bankernas så kallade ”riskvikter” på bolån (bankens krav på säkerheter i förhållande till sin utlåning), från 15–25 procent kommer bolånekundernas kostnader för ett bolån att öka lika mycket som de nu sänks.
Sannolikt finns ett visst samband mellan Finansinspektionens besked i november och Riksbankens beslut idag. Genom Finansinspektionens åtgärd fick Riksbanksledningen det alibi man behövde för att bygga sitt räntebeslut i första hand på inflationen och den låga aktiviteten i ekonomin, snarare är de problem med hushållens skulder som under lång tid spelat en överordnad roll.
Att hushållens skulder fortfarande spökar hos Riksbanken är dock uppenbart. I beslutet upprepar man att ”flera politikområden behöver hjälpas åt för att hantera den risken”. Därmed upprepar man kända argument men fortsatt med samma bristfälliga faktaunderbyggnad.
Riksbankens huvudargument för en stramare räntepolitik än vad som motiveras av inflationen är att hushållens ökade skulder medför risker för samhällsekonomin. Tanken är att en högre ränta ska verka återhållande på hushållens benägenhet att skuldsätta sig.
Enligt en färsk rapport framtagen av det oberoende analysföretaget Evidens, finns det dock helt naturliga förklaringar till hushållens ökade skulder. Rapportens slutsatser visar att Riksbankens oro är starkt överdriven och på flera punkter vilar på felaktiga premisser. Hushållens ökade skulder beror inte på någon allmän ”lånefest”. De ökar av tre skäl: ombildning från hyresrätt till bostadsrätt, nyproduktion av bostäder samt inflyttning till storstäderna.
Den stora ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter som skett under de senaste 10 åren har visserligen inneburit att hushållens samlade skulder ökat, men eftersom dessa bostäder överlåtits med kraftigt rabatt måste de finansiella riskerna anses mycket blygsamma.
Nyproduktionen av bostäder påverkar hushållens skulder men är en närmast ofrånkomlig effekt genom den avveckling av bostadssubventionerna som skedde under början av 90-talet. Av de drygt 200 000 bostäder som byggts sedan dess har de flesta varit ”ägda” bostäder. Det betyder att det är det enskilda hushållet som ytterst står för investeringen. Här finns ett fundamentalt samband som Riksbanken verkar missa eller i vart fall misstolkar: att bygga en bostad innebär att någon måste ta kostnaden för investeringen.
Bilden blir särskilt tydlig när man sätter den i samband med Sveriges kraftiga urbanisering. Varje gång ett hushåll flyttar från landsorten (lågprismarknad) till en storstadsregion (högprismarknad) kommer hushållens samlade skuldsättning per automatik att öka. De befintliga hushållen i storstäderna lånar alltså inte mer. Det är helt enkelt fler hushåll som lånar.
När Riksbanken bedömer riskerna inom hushållssektorn utgår man från ett scenario där ett plötsligt prisfall på bostäder kan påverka hushållens konsumtion och därmed utlösa en kris i hela samhällsekonomin. Hittills har Riksbanken dock inte presenterat något scenario som ter sig rimligt. Den senaste finanskrisen som var den värsta sedan 30-talet gav, trots ett initialt fall, endast måttliga effekter på de långsiktiga bostadspriserna.
Att hushållen inte amorterar är ett annat påstående som kan ifrågasättas. De analyser som gjorts visar att hushållens vilja att amortera ned till 75 procent av marknadsvärdet är hög och sker i genomsnitt på 12 år. De hushåll som inte amorterar alls är hushåll med betryggande marknadsvärden och i övrigt stabil ekonomi.
Med detta i åtanke måste man fråga sig om Riksbankens räntepolitik verkligen gagnar dess syften? I likhet med Finansinspektionens analyser visar Evidens rapport att reporäntan knappast har någon betydelse alls för skuldutvecklingen. Snarare bidrar en för låg inflation till att hushållens kapitalskuld amorteras för sakta.
Uppenbart är att Riksbanken har en oklar syn på hur bostadsmarknaden fungerar, framför allt dess samband mellan byggande och finansiering. Med detta sagt är det angeläget att framhålla att det inte finns något självändamål i att hushållens skulder ökar. Fokus måste vara att underlätta för ett ökat byggande, oavsett upplåtelseform. Med anledning av den politik som Riksbanken för måste dock en avgörande fråga ställas; om varken staten eller hushållen är rätt part att finansiera våra bostäder, vem ska då göra det?
Lennart Weiss
Kommersiell direktör i Veidekke
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
