Riksdagen ska inte sabba lönerna

Ledare Ibland är politiska företrädare så ogenomtänkta att de borde ta fram skämskudden och straffa sig själva med sänkta löner. 

Poliserna kräver i årets lönerörelse 5 procent mer. De har fått draghjälp via M-KD-SD:s ändringsbudget som innehåller 400 miljoner kronor till höjda polislöner i år och ytterligare miljoner för kommande år. Att på detta sätt välja ut en grupp som ska få högre löner via staten är lika fel nu, som det var 2016 när S och MP introducerade det så kallade lärarlönelyftet. Här är fyra skäl:

• Den som tar på sig att höja en grupps löner har samtidigt sagt att de tar på sig att sänka en annan grupps relativa lön. Nettoskattebetalare som privat anställda städerskor, underbetalda chaufförer eller hårt jobbande förskolepersonal kan inte hoppas på en lika välvillig behandling.
• Städa på den egna bakgården först. Om man tycker att offentlig sektor ska kompenseras är det bättre att på allvar lyssna på de arbetsmiljöproblem orsakade av resursbrist som de anställda larmar om. Läkare och sjuksköterskor ser dem som så allvarliga att de kräver en kommission, och det är bra att socialminister Lena Hallengren (S) bjudit in dem och Kommunal till överläggningar. I regeringens ursprungliga budgetförslag fanns stora satsningar på polisernas arbetsmiljö och chans till karriärvägar, vilket är mycket bättre än att ta över förhandlarrollen. Med oppositionens beslut riskerar alla partier nu att uppvaktas av en rad yrkesgrupper som helt befogat inte tycker att deras insatser är värda mindre än polisernas.
• I praktiken bestämmer sig politikerna därmed för att sätta igång med löneinflation och sänka exportföretagens konkurrenskraft. Medlingsinstitutets Irene Wennemo är med rätta kritisk när hon i Ekonomiekot kritiserar statliga lönepengar till särskilda yrkesgrupper. Det kan vara lockande att lova extra lönepengar för att bli populära, men detta kan sänka hela lönemodellen.
• En förhandling mellan två parter förutsätter att båda parter har en konfliktmetod. Hur ska fackförbund konflikta mot politiker som samtidigt bestämmer reglerna? Politikerna bakom den borgerliga oppositionsbudgeten borde läsa grundlagen om vad som gäller för rätt att bilda föreningar, rätt att förhandla och rätt att strejka. Det som verkar snällt är i själva verket ett auktoritärt drag och ett tecken på att vi lever i en postdemokratisk tid.

Den auktoritära linjen ser inga motsatser mellan klasser eller mellan arbetsgivare och löntagare, utan ser allt som en relation direkt mellan individ och stat.
Ska vi ha ett pluralistiskt samhälle med de olika intressen som behövs i förhandlingar, eller en utveckling där staten tar över, organisationers makt minskar, liksom journalistikens frihet.
Det står i regeringsformen att regeringen styr riket. Men det betyder inte att de ska bestämma allt i landet.
Ibland är politiska företrädare så ogenomtänkta att de borde ta fram skämskudden och straffa sig själva med sänkta löner.