Debatt Riksdagens utredningstjänst menar att pandemi-höjningarna av a-kassan leder till att jämviktsarbetslösheten ökar med 40 000 personer. Det är uppenbart felaktigt, menar Bo Jangenäs och Berndt Molin.
Riksdagens utredningstjänst (RUT) ska opartiskt utreda frågor på riksdagens uppdrag. En sådan utredning (2020:611) handlar om effekterna på arbetslösheten om de tillfälliga pandemi-höjningarna av a-kassan blir permanenta.
För att svara på frågan har RUT använt en teoretisk modell för att beräkna det som kallas jämviktsarbetslösheten, d.v.s. den långsiktigt ”hållbara” nivån på arbetslösheten som är förenlig med stabil inflation. Jämviktsarbetslösheten är ett teoretiskt begrepp som inte kan observeras.
Det finns ett flertal beräkningsmodeller för jämviktsarbetslösheten med avsevärt olika resultat och även uppfattningen att det inte finns någon exakt nivå på den jämvikten. Den grund RUT haft är vad som angetts i en rapport från Finansdepartementet 2011, som i sin tur tagit fasta på beräkningar som gjordes i början av 2000-talet (Carling). En sammanställning av olika modeller med försiktiga slutsatser (Anders Forslund, 2008) var tydligen också viktigt underlag.
Inte politiskt oväntat ges ersättningsnivån i a-kassan stor vikt i den modell man kom att tillämpa. Ingen hänsyn tas till att beräkningsmodellen har årtionden bakom sig och att den inte tagit hänsyn till viktiga specifika svenska förhållanden eller de omfattande förändringar i ekonomin, i a-kassan och på arbetsmarknaden som skett senaste årtionden.
Lite kritisk hållning från Riksdagens Utredningstjänst inför komplicerade frågor om samband och förhållanden i ekonomin, på arbetsmarknaden och som gäller människors beteenden vore klädsamt.
I varje beräkningsmodell för jämviktsarbetslöshet påpekas de mycket stora osäkerheter som är förenade med beräkningarna. I en intervju i ETC 2017 (11/10) pekade Forslund på att effekten av förändringar i ersättningsgraden i a-kassan kan vara noll – ingen effekt alls – med tanke på bl.a. hur a-kassan med tiden gröpts ur.
Ersättningshöjningarna i a-kassan påstås enligt RUT – om dessa blir permanenta – leda till att jämviktsarbetslösheten ökar med 0,69 procentenheter motsvarande cirka 40 000 fler arbetslösa.
Vad som hänt med arbetslöshetsförsäkringen sedan beräkningsmodellen tillkom lägger man alltså ingen vikt vid. Det gäller t.ex. att andelen arbetslösa med ersättning från a-kassa halverats sedan alliansregeringen skärpte ersättningsvillkoren och sänkte ersätt-ningen 2007-08. Nu får bara en tredjedel av samtliga arbetslösa ersättning från a-kassa.
Dessutom har numera de flesta fackförbund tilläggsförsäkringar som innebär att arbetslösa redan får en ersättning som motsvarar taknivån 80 procent av tidigare inkomst – alltså maximal ersättning helt oberoende av de aktuella höjningarna. När högsta dagpenningen höjs innebär det endast att en större del av ersättningen kommer från a-kassan med motsvarande minskning av ersättningen från tilläggsförsäkringen.
Utan att ersättningen till arbetslösa förändrats kan rimligen inte RUT påstå att dessas arbetsutbud förändrats. Det är alltså endast för arbetslösa med grundbeloppet (tio procent av ersättningstagarna) och en mindre del av de arbetslösa med inkomstrelaterad ersättning från a-kassan som det kan finnas grund att påstå att deras arbetsutbud skulle kunna påverkas på det sätt som förutsätts i jämviktsmodellen. Hur en förändring av ersättningsnivån för en så begränsad grupp ersättningstagare skulle kunna leda till ökad arbetslöshet med 40 000 personer är en fråga RUT borde ha funderat över.
Är RUT:s uppgift om ytterligare 40 000 arbetslösa rimliga överhuvudtaget? Hur stora är beloppen som a-kassorna betalar ut efter höjningen? Är det så stora belopp att det kan vara rimligt att tro att ersättningstagarnas arbetsutbud kan påverkas?
Genomsnittlig dagpenning från a-kassorna var 736 kronor i mars 2020, d.v.s. före pandemihöjningen (IAF:s redovisning). I juni 2020 – efter höjningen – var ersättningen i genomsnitt 799 kronor per dag (22 dagar per månad), alltså en höjning med 63 kronor minus skatt. Dessutom är arbetslösa med ersättning från a-kassa enligt ersättningsreg-lerna skyldiga att söka och ta jobb med en lön som ligger tio procent lägre än den dag-penning de får – en regel som mycket sällsynt behövt tillämpas.
Efter skatt (tabell 33, arbetslösa betalar högre skatt än andra) innebar höjningen att de arbetslösa i juni fick i genomsnitt 12 483 kronor per månad. I mars var motsvarande belopp 11 602 kronor. Höjningen efter skatt var därmed i genomsnitt netto inte mer än 29 kronor per kalenderdag.
Tror verkligen Riksdagens Utredningstjänst och andra modelltillämpare på allvar att ett tillskott på 29 kronor per kalenderdag på en så låg nettoinkomst som 11 602 kronor per månad leder till att 40 000 personer avstår från att söka de jobb med – alltid – högre inkomster de annars påstås skulle kunna få?
Dessutom: i juli var det åtta arbetslösa på varje ledigt jobb och även i högkonjunktur är de lediga jobben avsevärt färre än antalet arbetslösa. Det är detta som är det grundläggande problemet på svensk arbetsmarknad – att det saknas jobb att söka, inte att arbetslösa inte söker jobb. De flesta av de cirka 500 000 arbetslösa är eller riskerar bli långtidsarbetslösa och den gruppen har ökat varje år oberoende av konjunkturläge.
Hur kan enligt modellen för jämviktsarbetslöshet arbetskraftsutbudet påverkas så att arbetslösa inte söker och tar jobb när det inte finns några jobb att söka? Den frågan borde RUT också ha ställt sig.
Att påstå att pandemi-höjningarna av a-kassan, om dessa permanentas, leder till att jämviktsarbetslösheten ökar med 40 000 personer är uppenbart felaktigt. Vi påstår istället på goda grunder att höjningarna av a-kassan inte leder till förändrad jämviktsarbetslöshet.
RUT:s utredningsresultat spreds snabbt av de politiker och andra som ville fortsätta att montera ned arbetslöshetsförsäkringen. I SvD (7/7) angavs att höjningen ”… motsvarar 40 000 arbetstillfällen”, vilket inte ens RUT anger. Senare (21/7) kom i samma tidning en artikel från Liberalernas ledning där man förklarade att man hävdade ”arbetslinjen” och istället ville ha ytterligare skattesänkningar – den ”arbetslinje” som enligt artikeln enbart handlar om lägre a-kassa och lägre skatt. Det är samma politik som drivits sedan 2006 och som visat sig förödande för de arbetslösa.
Lite kritisk hållning från Riksdagens Utredningstjänst och andra modellhävdare inför komplicerade frågor om samband och förhållanden i ekonomin, på arbetsmarknaden och som gäller människors beteenden vore klädsamt. Dessutom lite tankar om rimligheten i det man påstår.
Bo Jangenäs
tidigare generaldirektör för Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring
Berndt Molin
tidigare utredningschef på AMS och analyschef på Arbetsförmedlingen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
