ledare Är det meningsfullt att undersöka om den amerikanske president Donald Trump kan ställas inför riksrätt? Kommer han – med en republikansk majoritet i senaten – någonsin att bli fälld? Är inte en riksrätt mot Trump därför det bästa sättet att få honom omvald? Sådana här frågor ställer sig många i dessa dagar.
Det var djupt omdömeslöst och förmodligen olagligt av Donald Trump att be utländska regeringar i Ukraina och Kina att undersöka om de kunde hitta någonting oförmånligt om en av hans främsta politiska motståndare på hemmaplan, demokraten Joe Biden, och dennes son.
Och det går säkert att få fram fler situationer, där Trump försökt sätta sig över rättsordningen. Anonymiteten hos visselblåsare, som avslöjar maktövergrepp och korruption, är skyddad i lag i USA. Men presidenten har förklarat att det inte gäller för dem som nu velat berätta om några av hans tvivelaktigheter. Dessa visselblåsare är att likna vid spioner och borde därför egentligen kunna avrättas, har han antytt.
Nu pressas Trump också av sina egna partivänner för att svika kurderna när han gett klartecken till Turkiet att invadera.
Teorin att Trump sitter säker, motsägs av den sky av offentliga förolämpningar han vräkt ur sig under de senaste veckorna.
Adam Schiff, ordförande i representanthusets underrättelseutskott, som undersöker frågan om riksrätt, har presidenten kallat för en ”uppkomling” som gjort sig skyldig till ”förräderi”. Utan att kunna visa upp ett enda bevis eller ens indicium på något klandervärt, har Trump kallat Joe Biden och hans son för ”iskalla svindlare”. En av de få av hans egna partivänner som vågat vara en aning kritisk, senatorn Mitt Romney, har Trump avfärdat som en ”uppblåst röv”.
En journalist från Reuters, Jeff Mason, som på en direktsänd presskonferens ställer en öppen, självklar fråga, vägrar presidenten svara på. Han bara skriker att Mason är ”korrupt”.
En president som tillgriper detta gyttjespråk är skärrad, djupt pressad från alla håll.
Som om det inte räckte med riksrättsdramat, har en domstol i New York beslutat att Trump är tvungen att offentliggöra sin privatekonomi för de senaste åtta åren.
Förmodligen blir det ett grundskott för hans självbild. Trump har aldrig varit en selfmade miljardär, utan ärvt det mesta av sin pappa och bränt av åtskilligt på svindlande affärer.
Nu pressas han också av en storm av kritik från sina egna partivänner, inte för riksrättsfrågan, utan för att svika kurderna när han gett klartecken till Turkiet att invadera i norra Syrien.
Trump har visserligen haft reservationen att han ”i sin stora och makalösa klokhet” tänker ”förstöra och utplåna Turkiets ekonomi” om de inte far varsamt fram. Och igår kom en ännu konstigare ursäkt från honom, att kurderna inte hjälpt USA under andra världskriget.
Vad vi ser är en president utan impulskontroll, som driver utrikespolitik via hemliga telefonsamtal och twitter. Det finns bara en vinnare på den oreda Trump skapar, ryssarna vars mål är just destabilisering av västvärlden.
Det är ännu osäkert hur mycket juridisk substans som riksrättsförespråkarna kan ta fram. Opinionssiffrorna tyder dock på att det nu finns en liten majoritet för riksrätt. Trots att demokraterna kan förlora nästa val på det, är det nödvändigt för demokratins fortbestånd att det sker en prövning av hur självsvåldig en president får vara.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
