En ekonomisk politik för jobb åt alla och en demokratisk och inkluderande nationalism. Kan det vara den progressiva strategin för att möta SD?
Vid årsskiftet 1914 var Liberala Samlingspartiet andra kammarens största parti. Två val och en borggårdskris senare hade Karls Staaffs liberala parti förpassats till det tredje största partiet. Socialdemokraterna trädde fram och samlade nu den största partigruppen i andra kammaren. Och har så förblivit i etthundra år.
Ett sekel senare stundar snart ännu ett extraval. Vi befinner oss vid den parlamentariska nollpunkten. Kanske i väntan på en förändring som löser det nu rådande politiska dödläget. Det är många som har anledning att vara nervösa.
Självfallet är det Sverigedemokraternas inträde på den politiska scenen som har utlöst dagens kris. Med stöd av nästan 13 procent av väljarna har de tagit det parlamentariska systemet som gisslan.
Den 16 augusti höll Fredrik Reinfeldt sitt sommartal och talade om ökande flyktingströmmar och uppmanade svenska folket att ”öppna sina hjärtan”. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet (”Åkesson väntas tillbaka till valet”, 6/12 2014) höll SD ett extrainsatt stabsmöte samma dag och lade om hela sin valkampanj. Åkesson twittrade ut: ”Statsministern har bekräftat: Valet står mellan välfärd och massinvandring. Du väljer 14 september”. Om det hjälpte SD är svårt att säga. Men det stjälpte i varje fall inte.
De övriga partiernas strategier för att möta SD har så här långt varit missriktade. Oavsett om det handlat om att försöka tiga ihjäl partiet eller att på olika sätt bedyra att Sverigedemokraterna ska hållas borta från inflytande.
Ett problem är förstås att Sverigedemokraterna är ett rörligt politiskt mål. Det ligger i populismens och högerpopulismens karaktär att försöka fånga det förhandenvarande missnöjet. Sverigedemokraterna uppvisar också ett dubbelansikte. Å ena sidan har man långt upp i partiledningen kontakter med och samverkar med olika rasistiska nätverk. Å andra sidan gör SD intryck av att hålla rent mot extremism.
Men partiets rötter i öppen och våldsbenägen rasism kastar man inte av sig i första taget. Väljarkåren bygger vidare av en kärna rasister, en stor dos främlingsfientlighet, motstånd mot invandring och mer odefinierat missnöje i största allmänhet. Men som i allt högre grad kanaliseras i motstånd mot invandringen.
Fascismen och nazismen uppstod efter första världskriget, samlade upp auktoritärt, totalitärt och konservativt tankegods och stöpte om det i en ny historisk situation.
Efterkrigstidens högerextremism och nyfascism har rottrådar i mellankrigstidens historia. Men högerpopulismen återuppfinns samtidigt från 1970-talet och framåt i en ny samhällelig kontext. Den är mer komplicerad och mångfacetterad än fascismen och dess nyfascistiska avläggare efter 1945. Den uppstår som en reaktion mot och konsekvens av globaliseringen, det mångkulturella samhället, det fördjupade europeiska projektet och – förstås – den ökande migrationen och invandringen.
Det finns ingen universalmedicin mot dagens högerpopulism. Det är också en utmaning vi delar med i stort sett alla andra länder i Europa.
Mänsklighetens historia är berättelsen om hur vi ofta kunnat lära oss att leva tillsammans. Men den rymmer även många exempel på motsatsen. Att invandring och migration skapar friktion är något vi måste leva med och hantera. Vi måste lära oss bearbeta och motverka främlingsrädslan.
Men. I kombination med ekonomisk osäkerhet och social oro finns är risken ändå påfallande att 30-talet kommer i repris.
Under decennier har politikerna styrts av en ekonomisk doktrin som producerat hög arbetslöshet och ökade klyftor. Efter den finansiella kraschen 2008 har Europa hamnat i ett skruvstäd som ingen vet hur vi ska ta oss ur.
EU har i dag inga muskler eller politisk struktur för att bereda väg för en annan ekonomisk politik. Samtidigt som det nationella manöverutrymmet är skarpt kringskuret. Detta har skapat ett demokratiskt underskott både här och där.
Vi lever inte i en postnationell utopi. Inom överskådlig tid är nationalstaten den viktigaste politiska arenan. Kanske är det någonstans här vi kan formulera en ny progressiv strategi för att möta den sverigedemokratiska utmaningen. En annan ekonomisk politik för jobb åt alla och en demokratisk och inkluderande nationalism. I väntan på det sociala Europa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
