Det behövs andra modeller för fastighetsbranschen. Snabba kast i ekonomins styrinstrument är alltid riskabelt.
Står Sverige på randen till en finanskris? Varningsklockorna ringer allt högre. Som vanligt uppstår de stora riskerna i den kommersiella fastighetssektorn. Först ut är fastighetsbolaget SBB, som hamnat i en akut kris. SBB:s grundare och VD Ilja Batljan, tidigare socialdemokratisk politiker, har under extremt kort tid byggt upp ett mångmiljardimperium i fastighetsbranschen, genom att köpa upp offentliga fastigheter, som kommunerna sedan hyr.
En bra affär – för SBB. Fram tills nu.
SBBs affärsupplägg såg länge kassaskåpssäkert ut. SBB har i mycket stor utsträckning byggt sina förvärv på lånade pengar. Under en tid då räntorna var extremt låga och pengarna i princip gratis. Det var lätt att låna och därför förmånligt att investera. Pengarna flödande. Vilket var syftet med Riksbankens räntepolitik under många år. SBB växte och växte, och drog till sig många investerare. SBB har också blivit något av en ”folkaktie” med flera hundra tusen aktieägare. Men med ökad inflation och höjda räntor har kostnaden för alla de där miljardlånen helt enkelt rakat i höjden. Priset på pengar har gått upp flera gånger om. Det är därför SBB är i en akut kris.
Många kommunala fastigheter och hyreshus har sålts ut under senare år
Nu är de där aktiernas värde nästan noll. Bara för någon månad sedan förklarade SBB att aktieutdelningarna skulle ske enligt plan och ytterligare nyemissioner annonserades. Löften som omedelbart övergavs. Sedan har det gått snabbt utför. Nu är SBB, meddelade Batljan i veckan, till salu.
Oron rör inte bara ett enskilt företags väl och ve. 40 procent av bankernas utlåning till företag går till den kommersiella fastighetssektorn. Risken att en kollaps för SBB skulle dra med sig även andra företag i fallet är uppenbar. Den svenska ekonomin skulle då med stor sannolikhet drabbas av en djup nedgång och arbetslösheten öka dramatiskt.
Det är svarta fåglar av det här slaget som alla de som kritiserat Riksbankens snabba höjningar av räntorna varnat för. Snabba kast i den ekonomiska politiken leder ofta till kriser. Det är generellt sett bättre att stegvis ändra förutsättningarna.
Även 90-talets finanskris berodde på att de ekonomiska förutsättningarna ändrades. Utlåningen sköt i höjden när kreditavregleringen avvecklades i slutet av 80-talet. Tilltron till de självreglerande marknaderna, även den finansiella sektorn, blev en dogm. 1990 ställde finansbolaget Nyckeln in betalningarna. Vilket sedan drog med sig rader av finansbolag, fastighetsägare och banker i fallet. Staten inrättade den så kallade ”bankakuten” för att rädda det finansiella systemet.
Det var första gången på 60 år som staten fick göra en liknande räddningsaktion. Gången dessförinnan var efter Kreugerkraschen, som chockade Sverige 1932, vilken i sin tur orsakades av den svarta torsdagen på Wall Street den 24 oktober 1929. Kreuger var ”fursten i den första globala finansstaten”. Något sådant har Ilja Batljan inte hunnit bli. Men det är illa nog.
30-talskrisen blev inledningen på en period av reglering av finanssektorn. I skarven mellan 80-tal och 90-tal avvecklades detta regelverk som en följd av globaliseringen och marknadsliberalismen. 90-talskrisen var en symbolisk vändpunkt där de nyss genomförda avregleringarna bestod.
Efter finanskraschen 2007–2008 blev det lite striktare regler för den finansiella sektorn, med betoning på lite.
Många kommunala fastigheter och hyreshus har sålts ut under senare år, till pensionsfonder och riskkapitalbolag, ofta ägda av globala aktörer med betydande ekonomiska muskler, åtminstone fram till nu. SBB är ett tydligt och känt exempel på hur utförsäljningen av det kommunala fastighetsbeståndet utvecklas till en förlustaffär för skattebetalarna. Ekonomiskt pressade kommuner har lockats att sälja för att fylla på sina skrala kassor. Och kanske för att slippa ansvaret för att förvalta och renovera fastigheter och bostäder. Inte sällan har SBB i gengäld lovat att bygga bostäder i de säljande kommunerna. Löften som knappast lär uppfyllas. De lägenheter som SBB åtog sig att bygga i Skellefteå, för att ta ett exempel, lär inte bli av.
Det finns skäl granska och ifrågasätta allt detta. Och hitta andra modeller. För att väga in ett större samhällsekonomiskt perspektiv, och slå vakt om skattebetalarnas långsiktiga intresse.
Nu är frågan om staten kommer att träda in, eller tvingas träda in, igen? Är SBB är ”too big to fail”?
Finansmarknadsminister Niklas Wykman förklarar att han nu följer vad som händer. Och säger sedan något lugnande. Finansdepartementet uppges ringa runt för att hitta köpare till SBB. Risken är förstås att hela rasket hamnar i orätta händer. Det är inte rimligt att svenska polishus eller vårdcentraler ska ägas av kinesiska riskkapitalister. Det borde förstås vara självklart att kommuner och regioner ska ges möjlighet att köpa tillbaka sina fastigheter till ett bra pris.
En fritt svävande finansiell ekonomi rymmer uppenbara risker. Därför krävs politisk reglering och en förutsägbar finans- och penningpolitik. Det är också oklokt att utsätta ekonomin för tvära kast, som att sprida pengar till ingen kostnad ena dagen och höja priset på lånen drastiskt de andra dagen. Det är sanning sedan gammalt. Men att lära av historien verkar inte ha stått särskilt högt i kurs på sistone. Det är därför historien upprepar sig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
