debatt Efter att EU-kommissionen lyfte frågan om en europeisk lagstiftning om minimilöner har det uppkommit en bred enighet om att denna kan utgöra ett hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Men att lägga all kraft på att stoppa lagstiftningen kan visa sig kontraproduktivt, skriver Jaan Kolk.
EU-kommissionen vill naturligt nog tona ner farhågorna. När den ansvariga EU-kommisionären Nicolas Schmit var i Sverige nyligen försäkrade han att det kommer finns en rad bestämmelser i en framtida lagtext som tydliggör att systemet med kollektivförhandlingar, så som de fungerar bland annat i Sverige och Danmark, är helt skyddade.
Utfästelser av enskilda EU-kommisionärer och av kommissionen är dock av begränsat värde. När Sverige 1994 gick in i EU försäkrade den dåvarande EU-kommissionären för arbetsmarknadsfrågor skriftligen att den svenska kollektivavtalsmodellen inte skulle påverkas. Men verkligheten har blivit en annan inte minst genom EU-domstolen som agerar helt självständigt i förhållande till kommissionen. En illustration är den så kallade Lavaldomen och dess konsekvenser. Så det finns all anledning att kraftfullt agera för att en EU-lagstiftning måste innehålla skrivningar som binder också EU-domstolen.
I det fackliga arbetet för att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen sker ett samarbete med arbetsgivarna, bland annat genom Arbetsmarknaders EU-råd som bildats av LO, PTK och Svenskt Näringsliv. På många sätt är det positivt och det ger styrka i förhållande till regeringen som ska förhandla om frågorna på EU-nivå. Att gå i armkrok med Svenskt Näringsliv är dock inte oproblematiskt. Svenskt Näringslivs övergripande mål begränsar sig inte till att stoppa det nu aktuella förslaget utan att motverka all lagstiftning på europeisk nivå som reglerar arbetsmarknaden. Parallellt finns givetvis ett intresse av att när en lagstiftning kommer till stånd ska denna kunna implementeras på ett sätt som är förenlig med de svenska kollektivavtalstraditionerna.
Att koncentrera sig på att förhindra en lagstiftning riskerar att isolera de svenska fackliga organisationerna.
När det gäller kommissionens initiativ rörande minimilönerna finns ett starkt stöd inom den europeiska fackföreningsrörelsen och även från många medlemsländers regeringar. Att koncentrera sig på att förhindra en lagstiftning riskerar att isolera de svenska fackliga organisationerna från sina europeiska kamrater och medföra att deras intresse för att medverka till lösningar som tillgodoser våra krav försvagas. Samtidigt kan den svenska regeringen hamna i en svår förhandlingsposition där deras allierade i slutändan blir regeringar i länder som Ungern och Polen. Ett avskräckande exempel är den europeiska arbetsmyndigheten där det till slut blev Ungern och Sverige som röstade emot dess inrättande.
Det finns också en nära koppling mellan en minimilönelagstiftning och frågan om allmängiltigförklarande av kollektivavtal. Även detta är ett område som varit tabubelagt. Med enstaka undantag såsom Transportarbetarförbundet har de helt avvisats av de svenska fackliga organisationerna.
Vår svenska kollektivavtalsmodell sammanfaller i sina huvuddrag med det som kan betecknas som den nordiska modellen. Till skillnad från Sverige har man i Finland, Norge och Danmark inte samma beröringsskräck. Där har man inom ramen för sina traditioner funnit former för att under vissa speciella omständigheter utsträcka ett kollektivavtals tillämpningsområde.
Det är möjligt att positionen att helt stoppa lagstiftningen blir framgångsrik, eller att den leder till de juridiskt bindande texter som krävs för att värna den svenska modellen. Men det finns också en uppenbar risk för att det bästa blir det godas fiende.
Jaan Kolk
F d Förbundsdirektör Teaterförbundet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
