Lars E O Svenssons vara eller inte vara i Riksbankens direktion klyver det politiska etablissemanget. Svensson tillhör en minoritet i direktionen som argumenterat för mer offensiva räntesänkningar. Majoriteten har varit försiktig och varnat för kommande skuldproblem. De som vill se en mer aktiv penningpolitik argumenterar för att Svensson ska få vara kvar. Andra tycker att det hög tid att han går i pension och antyder att han är en besvärlig typ som dessutom varit illojal mot Riksbanken.
Sedan ett antal år har Centralbankerna blivit självständiga med eget ansvar för penningpolitiken. Politikerna ska inte lägga sig i räntepolitiken. Centralbankerna huvuduppgift har blivit att hålla inflationen i schack. Punkt slut. Samma sak gäller för den europeiska centralbanken (ECB). Allt detta hänger samman med det stora ekonomiska teoriskiftet från John Maynard Keynes till Milton Friedman. I länder som Sverige har hårda budgetregler minskat politikernas handlingsutrymme. Och globaliseringen i allmänhet och EU- och EMU-projektet i synnerhet har satt grimma på de nationella politikerna.
Ibland får man intrycket att det enda politikområde med återstående politiska spänningar är just Riksbankens räntepolitik. Så är det förstås inte. Tvärtom visar den pågående diskussionen att ett ekonomiskt paradigmskifte både är nödvändigt och på väg. Här blir Svensson intressant. Han har i en rad sammanhang presenterat en alternativ ekonomisk analys som går på tvärs mot inte bara mot Riksbankens egen tolkning av det ekonomiskt nödvändiga utan mot flera tidigare länge för givet tagna ekonomiska trossatser.
Under den keynesianska eran ansågs politikerna med stöd av den så kallade Phillipskurvan kunna välja mellan arbetslöshet och inflation och kalibrera arbetslöshetsnivåerna genom en aktiv ekonomisk politik. På 70-talet bröt denna modell samman och vi fick både ökad arbetslöshet och allt högre inflation, stagflation. Friedman och andra ansåg sig teoretiskt kunna visa att Phillipskurvan inte existerade. Huvudmålet för politiken blev att bekämpa inflationen, samtidigt som arbetslösheten bet sig fast på allt högre nivåer.
Lars E O Svenssons analyser vederlägger med tung empiri Friedman. Det finns en valsituation. En mer expansiv penningpolitik och något högre inflation skulle öka sysselsättningen högst väsentligt.
Men den svenska ekonomiska politiken har fastnat i ett slags skuldtrauma som har att göra med vår allvarliga ekonomiska kris på 1990-talet, då genomgripande reformer var nödvändiga. Men i dag har vi hamnat i en situation där den ekonomiska politiken och Riksbanken lägger en dämpande hand på utvecklingen.
Om Svensson ska sitta kvar i Riksbankens direktion är en delikat fråga. Viktigare är att den ekonomiska politiken och Riksbankens uppgift breddas, att Sverige river av sig tvångströjan från 1990-talets skuldsanering. Man ska inte kasta ut barnet med badvattnet. Men ett byte av vatten skulle inte skada.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
