Schlagerfestivalen har tagit plats som provokativt fenomen i den europeiska offentligheten. I år var den mer direkt politisk än någonsin.
Georgiens bidrag blev uteslutet. Refrängen tackade nej till Putin och fick därför inte framföras. Ryssland svarade i första semifinalerna med en manifestation som fick klockorna att stanna: Röda arméns manskör i full uniform bakom stridsvagn och attackflygplan. Det var en uppvisning i militarism som har blivit otänkbar i resten av Europa, där den stora förändringen sedan 1945 är att alla soldater och militärparader successivt försvunnit och tynat bort till anakronismer.
Ukrainas sångare protesterade under repetitioner mot mansvåldet genom att sminka sig med blåmärken och dela ut flygblad. Hennes bidrag iscensatte en blondinbellig "Anti-crisis girl" i ett slags industriell helvetesmaskin. Israel skickade ett bidrag där en judisk och en palestinsk sångerska sjöng att "there must be another way" – vackra ord som några månader efter massakern i Gaza avspeglade iskall politisk cynism. Och utanför arenan arresterade polisen hbt-aktivister när de inte tilläts demonstrera för sina rättigheter.
Schlagerfestivalen har helt enkelt utvecklats till ett fantastiskt spektakel för kitsch, politik och karriär; en unik europeisk scen.
Men det mest intressanta, och mest provokativa, inslaget är att festivalen har vidgat Europa. År efter år är det kontinentens periferier som vinner framgång: Norge, Turkiet, Armenien, Moldavien, Rumänien, Island och andra. Reaktionen från de länder som betraktar sig som Europas gamla kärna har varit avslöjande. De har hotat att hoppa av – Italien har gjort det – och ställt ultimatum. Nu har fyra "stormakter" garanterats plats i finalen genom att betala sig dit. De har växlat in politisk makt till schlagerpower.
Även i Sverige, som tillhör de framgångsrika periferierna, har reaktionerna präglats av förakt för östra Europa. Vem minns inte Jonas Gardells monolog om länder han inte klarade säga namnen på?
Festivalen påminner om att Europa är större än EU och att unionen är större än Tyskland, Frankrike och Spanien. Det är uppenbarligen fortfarande en omskakande upplevelse. Varje år verkar det komma som en överraskning att Europas karta och EU:s geopolitiska landskap har vidgats.
Järnridån finns kvar. I våra huvuden. I vårt sätt att se Europa. Men också hur information filtreras. Vi läser om italiensk politik, men aldrig om rumänsk. Vi tar del av fransk idédebatt från Paris, men inte slovakisk från Bratislava. Schlagerfestivalen ställer den enkla frågan: varför är det så?
PS. Ukraina borde självklart ha vunnit.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
