Sveriges ekonomi växer snabbt och de offentliga finanserna visar överskott redan i år. Det skapar förutsättningar för viktiga reformer som stärker arbetslinjen och förbättrar konkurrenskraften.
Problemet är bara att regeringen i vårbudgeten i hög grad vill använda pengarna till annat.
Det är i och för sig bra att brytpunkten höjs för när man ska betala statlig skatt. Men varför slopar man då inte samtidigt den skadliga värnskatt som mest utgör en straffskatt på högre utbildning?
Regeringen utgår ifrån att det var bra att man sparade pengar under krisen. Det gjorde man så väl att man blev bäst i EU på ekonomi i balans. Men att vara bäst i den grenen samtidigt som en djup lågkonjunktur råder betalar ett högt pris i form av ökande arbetslöshet. Stabiliseringspolitiken blev i själva verket åtstramande när man borde ha gasat på.
Under krisen ville man inte satsa tillräckligt med hänvisning till att pengarna behövdes senare. Nu, efter krisen, vill man inte investera tillräckligt med hänvisning till att pengarna behövs till nya jobbskatteavdrag. Resultatet blir helt följdriktigt att man inte investerar tillräckligt vare sig före eller efter krisen.
Det allt överskuggande mantrat för nuvarande ambitioner tycks vara att fortsätta med nya jobbskatteavdrag. Problemet är att man fortsätter på skattesänkarlinjen utan att veta om de första stegen överhuvudtaget har varit till någon nytta.
De två första jobbskatteavdragen hade nog en positiv effekt, men varje nytt steg av skattesänkningar blir sannolikt allt mindre effektivt.
Själva grundidén för hur jobbskatteavdraget är tänkt att skapa jobb är något som regeringen inte vill prata högt om. Jobbskatteavdrag innebär att individens lön efter skatt ökar. Förespråkarna för reformen menar att löntagare därmed kan acceptera en lönesänkning före skatt – vilket i sin tur innebär att fler företag är intresserade av att anställa. Själva logiken går att förstå, men sambanden i verkligheten är minst sagt svaga i varje led. Och om jobbskatteavdraget får den jobbeffekt som det är tänkt så bygger det ju på att man är beredd att sänka sin lön så mycket att företagen börjar anställa – och då får man ju i slutändan inte så många kronor över efter skatt som utlovats!
Förmodligen ligger det andra ideologiska motiv bakom jobbskatteavdraget. Varje nytt jobbskatteavdrag innebär att nettovärdet av framförallt a-kassa och sjukpenning minskar kraftigt. Ett femte jobbskatteavdrag innebär i praktiken att ersättningarna från trygghetssystemen totalt sett har sänkts (relativt den inkomst från arbete som de var tänkta att skydda) med nästan tio procent.
”Att det ska löna sig mer att arbeta” betyder alltså också att det inte längre ska gå att klara sig tillräckligt väl på a-kassa eller sjukpenning. Effekten blir därtill en ännu större misstro mot de generella välfärdssystem som regeringen i samma budget säger sig vilja värna.
Vill man värna skyddet i välfärdssystemen är fortsatta jobbskatteavdrag helt enkelt kontraproduktivt.
Nu är läget synnerligen gynnsamt för olika typer av investeringar: i människors kunskap och arbetsmarknadsvärde, i rehabilitering av sjuka och i infrastruktur. Dit borde pengarna i hög grad gå. Det skulle stärka arbetslinjen och förbättra ekonomins framtida konkurrenskraft.
Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO
Läs mer: Roger Mörtvik skriver – liksom en rad andra utredare på TCO – på bloggen Utredarna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
