Vi behöver ett perspektivskifte i debatten om jobben. Vi måste sluta tro att jobb uppkommer av sig självt om lönerna bara är tillräckligt låga och flexibla. Vi måste istället börja utgår ifrån att tillväxt och jobb skapas när företagare och medborgare känner framtidstro, när vi investerar i kunskap och innovationer, om anställda har rätt kompetens och känner tryggheten i att våga byta till ett mer utvecklande jobb och när vi tar tillvara människors begåvningar oavsett kön eller etnicitet.
Vi behöver perspektivskiftet därför att arbetslinjen inte fungerar längre – och inte har gjort det på länge. Vi har inte i tillräcklig grad förstått hur omvälvande förändringen av arbetslivet har blivit som en följd av ett allt större globalt arbetsutbud och en informationsteknik som alltmer påverkar jobbens innehåll. Vi har inte i tillräcklig grad tagit till oss hur detta har förändrat logiken i vilka jobb som skapas, var de uppstår och hur länge de överlever.
Effekterna går att se i företags investeringar men också i deras rekryteringar. Jobb flyttas till billigare länder, outsourcas och digitaliseras. Det förstärker en jakt på en ”superarbetskraft” som tränger undan personer som är arbetslösa, sjukskrivna eller funktionshindrade från arbetsmarknaden. Den som har långa perioder utan arbete straffas ofta livslångt för detta genom sämre jobbchanser och lägre framtida inkomster.
Som en följd av detta har kraven i jobben ökat och behoven av utbildning tilltagit, både som inträdesbiljett till det första jobbet, och som värdebevis för att konkurrera om nästa jobb. Den som saknar utbildning eller har föråldrad utbildning riskerar att i allt högre grad stigmatiseras och inte få eller behålla jobbet. Ett nytt system för att finansiera vuxnas möjligheter att omskola sig eller bygga på sin kompetens är därför en central byggsten i en modern arbetslinje.
Runt sextio procent av de arbetslösa bedöms vara svårplacerade, många på grund av bristande utbildning. Med det i åtanke är det märkligt att arbetsmarknadsutbildningen sker på så låga nivåer som idag. Många arbetslösa skulle behöva kvalificerad utbildning för att återställa ett rimligt arbetsmarknadsvärde. De arbetslösa behöver dessutom betydligt mer kvalificerade åtgärder än som nu t.ex. erbjuds inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin.
Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem, men handlar inte om lagen om anställningsskydd (las) eller lägre löner. Problemet är främst de stora grupper unga som inte har klarat skolan och ofta hamnar direkt i arbetslöshet. Bästa boten mot ungdomsarbetslösheten är sannolikt en utbildningsgaranti för unga under 25 år som inte har lyckats fullfölja sina gymnasiestudier och en storsatsning på praktikplatser och generationsväxling även för dem som lämnar en högre utbildning och riskerar arbetslöshet.
Den svenska arbetsmarknaden är väldigt mycket flexiblare än vad debatten om arbetsrätten låter påskina. Det går dock att göra den ännu flexiblare. Lösningen är inte slopat anställningsskydd utan ett starkt förhandlingssystem där självständiga parter förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden. Lösningen är också mer utbildning och kompetens. Ju bättre utbildad arbetskraft, desto rörligare och mer förändringsbenägen är den.
En förutsättning för att arbetslösheten varaktigt ska kunna pressas tillbaka är att det finns en ökande efterfrågan på arbetskraft och tillräckligt kvalificerade arbetssökande. Hög konjunkturell arbetslöshet övergår snabbt i en hög strukturell arbetslöshet om efterfrågan inte stimuleras och insatser sätts in för att upprätthålla de arbetssökandes kompetens.
En fungerande arbetslinje kan därför inte byggas enbart på åtgärder som ökar utbudet av arbetskraft. Därför har otydligheten om vem som ansvarar för stabiliseringspolitiken lett till att penningpolitiken har varit allt för stram och finanspolitiken för passiv. Effekten har blivit att vi har tillåtit arbetslösheten att öka för snabbt under krisår och stramat åt ekonomin för tidigt när konjunkturen vänt uppåt. En lösning är att Riksbanken bör ges ett kompletterande sysselsättningsmål.
Det är inte bara viktigt att vi skapar tillräckligt många nya jobb, utan det spelar också roll vilka jobb vi skapar. Företag som har kompetens, bra kommunikationer och efterfrågan vågar investera. Människor som både har drivkrafter och trygghet vågar förnya sig. Då kan de nya jobben bli mer kvalificerade än de gamla som försvinner.
För att lyckas skapa nya och produktiva jobb i tillräcklig grad krävs en aktiv politik som vågar och vill investera. Just nu är investeringar som billigast. Ränta och inflation är låga, Det finns gott om lediga resurser. Vi har stora behov. Kort sagt; läget för framtidsinriktade offentliga investeringar blir inte bättre.
På resan mot fler och bättre jobb är den svenska modellen en fribiljett till framgång – om den förvaltas väl.
Roger Mörtvik, samhällpolitisk chef på TCO.
Fotnot: Det här är tionde delen i Dagens Arenas debattserie om arbetsmarknadspolitiken. Läs de tidigare inläggen från Folkpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, LO och Svenskt Näringsliv.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
