Jobbskatteavdragen har inte gett någon effekt på arbetslösheten. Professor Roland Granqvist förklarar varför.
Förespråkarna för jobbskatteavdragen har sagt att det är ett effektivt sätt att skapa fler jobb. Finns det någon saklig grund för det? I debatten tas ofta för givet att sänkningar av inkomstskatten ökar viljan att arbeta. Det kan verka rimligt eftersom det blir mer lönande att arbeta. Men enligt de flesta av de många undersökningar som har gjorts är effekten på arbetsutbudet mycket liten.
En teoretisk förklaring är att två ungefär lika stora effekter motverkar varandra. Substitutionseffekten ökar viljan att arbeta, eftersom nettoinkomsten av arbete ökar, men den minskar genom inkomsteffekten, eftersom man får råd med mer fritid.
Även om fler skulle vilja arbeta så torde detta knappast leda till fler jobb på dagens svenska arbetsmarknad. Grundproblemet är att efterfrågan på arbetskraft är alltför låg – inte att alltför få vill arbeta.
Det hävdas ibland att jobbskatteavdragen ökar efterfrågan på arbetskraft eftersom konsumtionen ökar. Utrymmet för den privata konsumtionen ökar, men utrymmet för den offentliga konsumtionen (främst skola, vård och omsorg) minskar med lika mycket. Nettoeffekten av detta blir minskad efterfrågan på arbetskraft i Sverige. För det första utgörs en stor del av den privata konsumtionen av import. Detta gäller inte bara sådant som turistresor till andra länder utan också många varor som är importerade. Andelen import är stor även för många varor som tillverkas i Sverige.
För det andra har den offentliga konsumtionen en mycket lägre andel import. Därför blir den negativa effekten av minskad offentlig konsumtion större än den positiva effekten av ökad privat konsumtion. På kort sikt kan denna negativa nettoeffekt undvikas genom ökad offentlig upplåning, men på längre sikt kommer det minskade utrymmet för den offentliga konsumtionen att slå igenom i minskad efterfrågan på arbetskraft i Sverige.
Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, har i debatten kritiserat politiker som förespråkar jobbskatteavdrag för att de inte tydligare har klargjort att jobbskatteavdragen på sikt kan leda till en lägre löneutveckling och att detta i sin tur leder till ökad efterfrågan på arbetskraft.
Men frågan är om jobbskatteavdragen verkligen får den effekten. Det teoretiska resonemang som ligger bakom denna hypotes utgår från att fackföreningarna och deras medlemmar endast beaktar den privata konsumtionen. Men givetvis beaktar de också att utrymmet för den offentliga konsumtionen minskar. Det är därför knappast realistiskt att utgå från att man skulle acceptera en lägre löneutveckling på grund av jobbskatteavdragen.
I debatten har hävdats att arbetslösheten i Sverige är relativt låg jämfört med andra länder. Det beror på vilka länder man jämför med. Arbetslösheten är till exempel betydligt högre i Grekland och Spanien, men bilden blir en annan om man jämför med de länder som är viktigast för den svenska ekonomin. Över hälften av den svenska varuexporten går till sju länder. I sex av dessa (Norge, Tyskland, Storbritannien, USA, Danmark och Nederländerna) är arbetslösheten lägre än i Sverige och i det sjunde (Finland) är den ungefär lika hög.
Det går alltså inte att avläsa någon effekt på arbetslösheten av de jobbskatteavdrag som regeringen Reinfeldt har genomfört sedan januari 2007.
Roland Granqvist, professor emeritus i företagsekonomi
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
