En försvinnande liten andel av oss arbetslivsforskare intresserar sig för arbetets mening, syfte och makt över våra liv. Jag har ägnat en ansenlig del av mitt liv åt att just studera arbetets organisering och villkor, skriver Roland Paulsen i en replik.
Dagens Arena har under våren publicerat två inlägg där det hävdas att jag i min arbetskritik skulle ha negligerat frågor om arbetets villkor och organisering för att enbart förorda en reduktion av arbetstvånget.
Bland mycket annat som jag inte känner igen, läser jag i ett av inläggen: »Meningslöst, orättvist och lågavlönat arbete är oundvikligt, resonerar Paulsen. Därför gör vi bäst i att fly från det.«
Det låter som ett närmast debilt resonemang.
I nya (liksom gamla) utgåvan av Arbetssamhället (Atlas, 2017) beskriver jag hur arbetarrörelsen till stor del övergivit frågan om hur stor del av våra liv som bör gå till lönearbete för att fokusera på full sysselsättning – på sistone även till priset av lägre löner och urvattnad arbetsrätt (se s. 76–80).
Inom fack och arbetslivsforskning går nästan all energi till frågor om arbetets organisering och villkor. En försvinnande liten andel av oss arbetslivsforskare intresserar sig för arbetets mening, syfte och makt över våra liv. Detta är ett problem, och den som befarar att frågor om arbetets organisering håller på att negligeras har inget grepp om vad forskning och facklig förhandling i huvudsak handlar om i dag.
Därmed inte sagt att den ena frågeställningen måste utesluta den andra.
Jag har ägnat en ansenlig del av mitt liv åt att just studera arbetets organisering och villkor. I Empty labour (Cambridge University Press, 2014) analyserar jag bland annat de arbetsvillkor som gör att vissa tvingas låtsasarbeta en större del av sin arbetsdag, samt vad som driver andra till mikromotstånd som maskning. Vi bara lyder (Atlas, 2015) handlar vidare om hur arbetsförmedlare hanterar de vedermödor som vanligen går under namnet new public management och om de bisarra arbetsvillkor som arbetslösa personer tvingas hantera i arbetsmarknadsprogram.
I en bok som publiceras till sommaren (Return to meaning, Oxford University Press, 2017) kritiserar jag och mina medförfattare hur publiceringshets och anställningsvillkor håller på att utarma det akademiska arbetet inom universitetsvärlden. Om man vill kritisera mig för att inte ta upp frågor om arbetets organisering måste man med andra ord bortse från flera volymer.
Jag välkomnar en diskussion om hur långt det är möjligt att reformera lönearbetet inom ramen för kapitalismen. Helt säkert finns här skilda åsikter.
Men att säga att arbetets organisering skulle utgöra en arbetskritikens »blinda fläck« är tyvärr svårt att ta på allvar.
Själv har jag inte stött på debattörerna i diskussionen om ekonomisk demokrati, men jag medger att min kunskap om dem är alltför otillräcklig för att jag ska kunna bedöma deras gärning på samma sätt som de uppenbarligen anser sig kunna bedöma min.
Om de vill ta del av mer summerade inlägg gällande ekonomisk demokrati från min sida rekommenderar jag dokumentären Kan vi göra det själva samt detta avsnitt av Filosofiska rummet i P1.
Roland Paulsen är docent i sociologi, verksam vid Lunds universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
