Mats Essemyr, TCO:s ansvarige för arbetstidsfrågor, har i ännu ett debattinlägg kritiserat reformförslaget om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. I Essemyrs värld finns en given, närmast lagbunden entitet som han kallar för ”löneutrymmet”. Löneutrymmet växer med två till tre procent per år och hur det ska användas, till löneökningar eller till arbetstidsreduktion, är något som marknadens parter, inte politiker, bör avgöra.
”Våra förbund och deras förtroendevalda har koll på medlemmarnas situation och väger noga av hur man kan utnyttja existerande löneutrymme”, skriver Essemyr. Sex timmars arbetsdag skulle innebära att löneutrymmet krymper till noll i tio år framöver, att man ”förskotterar” arbetstagarna och tvingar dem att betala av reformen i efterhand. Reformen måste nämligen betalas förklarar Essemyr, och den enda finansieringsformen han kan se är den som framtida produktivitetsvinster bär i sin famn. ”Så fungerar logiken”, skriver han.
Jag undrar vilken nationalekonomisk logik Essemyr så nitiskt försvarar? Stämmer det att löneutrymmet måste ligga på två till tre procent per år? Har samhällsvetenskapen äntligen hittat något som liknar en naturlag? Jag tror inte det. Mellan 1976 och 1996 var exempelvis reallöneökningen i landet noll trots enorma produktivitetsvinster. Var detta för att TCO:s förbund valde att prioritera arbetstidsförkortning? Nej, under samma tidsperiod steg antalet arbetade timmar per anställd och år.
Efter 1996 har lönerna däremot stigit – dock väldigt olika beroende på om vi tittar på arbetare eller tjänstemän, på kvinnor eller män, och långt ifrån i paritet med de produktivitetsvinster som gjorts. Om vi vill veta hur de senaste 20 årens produktivitetsvinster har tagits ut bör vi se till mer än löneökningarna. Vad gäller disponibel inkomst har den rikaste tiondelen av befolkningen blivit betydligt rikare. Allt som allt, inklusive kapitalinkomster, har deras disponibla inkomst stigit med 63 procent. Även den fattigaste tiondelen har sett ökade inkomster under dessa två decennier – med 1,7 procent närmare bestämt.
Trots att denna statistik finns ledigt tillgänglig hos SCB skriver Essemyr inte ett ord om de växande samhällsklyftorna. Tvärtom verkar han vilja få det att framstå som att den ekonomiska ojämlikheten kommer att fortsätta tillta, även i ett framtida scenario där Vänsterpartiet röstas fram till största parti vilket i dag måste betraktas som en förutsättning för att sex timmars arbetsdag ska införas.
Vad säger detta om de ”fackliga intressen” som enligt Essemyr skulle motverkas av reformen? När vi för snart hundra år sedan införde åtta timmars arbetsdag var fackföreningsrörelsen starkt drivande i frågan. Trots att den svenska produktiviteten sedan dess har ökat tiofalt har jag knappt hört någon nu levande fackrepresentant uttala sig i arbetstidsfrågan. Annat än Essemyr och hans chef på TCO, Roger Mörtvik, förstås. Kan dessa herrar anses företräda ”facken”? Jag hoppas inte det.
I sin bloggpresentation berättar Essemyr öppenhjärtigt: ”Jag älskar TCO:s medlemmar, den organiserade medelklassen. Några andra lojaliteter har jag inte. Mitt jobb är att göra det bättre för dem. Politiker, partier och makthavare kan utnyttjas i detta syfte. Det kommer jag inte att dra mig för. Och jag kommer inte ha dåligt samvete för det.”
När en fackrepresentant så stolt deklarerar att han utan några samvetsbetänkligheter enbart kommer att vara den ”organiserade medelklassen” lojal kan man undra vems sympatier han försöker väcka då han på samma blogg kallar en lagstadgad arbetstidsreduktion för ”ofacklig”? Har det aldrig slagit Essemyr att det är han själv som sänker facken?
Roland Paulsen, doktorand i sociologi och författare till boken ”Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
