Devrim Mavi skrev om massakern i Tucson i Arizona att man bör kalla saker vid dess rätta namn: ”Varför inte kalla dådet i Arizona vid dess rätta namn? Högerextrem terrorism.”
Hur ska jag kunna följa rådet och kalla hennes resonemang vid dess rätta namn, utan att bli alltför elak? Kanske så här: i den omedelbara efterföljden av en fruktansvärd händelse, med därpå följande mediestorm, är det lätt att tappa omdömet. Det är både förståeligt och förlåtligt. Sedan kan man göra som satirikern David Fitzsimmons vid Arizona Daily Star, som snart förstod hur vrede och rädsla fått hans fördomar att ta kommandot. I CNN hade Fitzsimmons direkt efter dådet sagt att han betraktade ”skjutningen som oundviklig i en stat med stark vapenkultur och politik som är rabiat höger”. Snart skrev han i tidningen:
I dag har jag sårat många med mina känslomässiga, partipolitiserande och olämpliga kommentarer … När jag tänker efter inser jag att mina kommentarer skulle ha gjort […] Giffords besviken, en folkets tjänare som beundras för sitt icke-politiserande, vänliga och intelligenta sätt att närma sig det offentliga samtalet.
Det finns nämligen fakta i målet. Den ensamma skytten, Jared Loughner, fick en fixering vid Gabrielle Giffords för mer än tre år sedan, när han tyckte att hon behandlade honom illa vid ett politiskt möte. Den har förföljt honom och eskalerat. Få hade då hört talas om Sarah Palin, det är extremt osannolikt att Loughner gjort det. Ingen har någonsin hört honom nämna henne eller tea party-rörelsen. Och han var ingen tyst person. Han fick utbrott och skrek ut sina sjuka tankar till den grad att polisen fått gripa in fem gånger de senaste åren. Han publicerade sina funderingar på nätet: ingen politik.
Under de tre år som har gått sedan Loughner ställde in siktet på Giffords har han kommenterats av många bekanta i olika sammanhang. Det första som framkommer är att det inte råder någon tvekan om att han är svårt psykiskt sjuk. Mavi skriver att han hade Hitlers Mein Kampf som favoritbok och hatade regeringen, alltså höger. Nå, anledningen till att han hatade regeringen var, enligt egen utsago, att den försöker hjärntvätta alla människor med hjälp av grammatik, något som antas (det är svårt att följa Loughners tankar) kunna motverkas genom att man drömmer när man är vaken.
För övrigt berättas om Loughner att han är extremt liberal, vilket i USA är ett annat sätt att säga vänster, och att han hatar religion. Någon kallar honom nihilist. Förutom Hitler läste han Ayn Rand och nämner också Karl Marx som favorit, snäppet före Hitler. Knappast den sortens människa som låter sig inspireras av Sarah Palin eller någon annan inom den konservativa högern. Men poängen är alltså inte att detta var ett politiskt dåd av en vänsterextremist, snarare än högerextremist. Den är att detta var en sjuk person vars medvetande var helt inneslutet i sig själv, utan kontakt med de strömningar i samhället som vi andra upplever och påverkas av. All evidens pekar på detta. Det finns inget som tyder på att Mavi har rätt i sitt påstående.
Mavi har till synes utnyttjat en tragedi för ytterst låga politiska syften med ett påstående som dessutom är osedvanligt korkat. Det är viktigt att hon gör som Fitzsimmons, tar tillbaka och ber om ursäkt. Antagligen har hon lika goda skäl som han: ibland skakas vi så hårt att känslor och fördomar övermannar förnuftet. Inget konstigt med det. Händer oss alla. Men, vilket Fitzsimmons förstod, det är den sortens hatretorik som inflammerar det politiska samtalet.
Roland Poirier Martinsson, chef för Timbro Medieinstitut
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
