Trots segrar med starka symboliska dimensioner i de brittiska lokalvalen går Labour en oviss framtid till mötes.
»You can´t say that«, är inte bara titeln på Ken Livingstones memoarer. Den sammanfattar också hans stil och historia.
Han är väl något av en vänsterrabulist. Vann två borgmästarval i London. Först som oberoende kandidat eftersom Blair stoppade honom. Men kom sedan tillbaka in i »värmen« i Labour igen. Förlorade sedan två val. Inför de brittiska lokalvalen förra veckan gjorde han det igen.
Parlamentsledamoten Naz Shah hade tidigare skrivit att judar i Israel borde skickas till USA. Livingstone förvarade henne med att Hitler hade stött sionism. Taget ur sitt sammanhang, historiskt irrelevant – och missvisande. Labour hade redan tidigare en debatt om antisemitism på halsen. Ledande Labourpolitiker rasade. Och efter en viss betänketid satte Jeremy Corbyn ner foten och suspenderade även Livingstone (samma öde hade redan drabbat Shah). Säkert ett tufft beslut för Corbyn. Livingstone och Corbyn har varit allierade i decennier och båda är representanter för huvudstadens radikalism.
Särskilt problematiskt var det hela eftersom Labour hade chans att vinna borgmästarposten i London efter åtta års konservativt styre. Partiets kandidat Sadiq Khan är muslim. Föräldrarna kommer från Pakistan. Han var redan utsatt för en smutsig kampanj. Tory talade om honom i termer av »radikal« och »splittrande«. Alla vet vad den typen av ord betyder i dag.
Under radarn delade de konservativa ut pamfletter på flera språk som varnade olika minoritetsgrupper för Kahn (underförstått eftersom han muslim). Khan tog tidigt avstånd från Livingstone. Han besökte en minnesgudstjänst för Förintelsen och underströk att han kommer att bli en borgmästare för alla Londonbor. I grunden är Khan mer mainstream Labour än Corbynist. Framför allt har han erfarenhet av nationella valkampanjer. Han nämns redan i samband med större uppgifter framöver.
För Sadiq Khan vann en komfortabel seger i London. Det är inte bara en viktig symbol för London och Labour. Utan kanske för hela Europa. Det faktum att Europas största stad leds av en muslim är ett stort framsteg. Carl Bildts twitterkommentar var träffande: »Om Donald Trump blir president i höst kommer han att neka Londons borgmästare inresa till USA eftersom han vill stoppa muslimer vid landets gränser«.
Det är också värt att notera att Labours Marvin Rees, som är färgad, vann borgmästarvalet i Bristol. Också det ett val med symboliska dimensioner. Bristols rikedom byggdes en gång på slavhandeln och har länge plågats av rasism och av etniska konflikter.
Det var en framgång för Jeremy Corbyn och Labour. Men under normala förhållanden brukar oppositionspartier gå fram i lokalvalen. Nu står Labour och stampar. Det kunde varit värre. Labour gick fram starkt i lokalvalen 2012 och tappade nu marginellt. Men det borde ha varit bättre, åtminstone ur Corbyns perspektiv. Nu är resultatet svårbedömt, av flera skäl.
Labour höll ställningarna i Wales men förlorade sin egna majoritet. I första valomgången gick Wales nationalistparti Plaid Cymru samman med Tory och stoppade valet av Labours Carwyn Jones till första minister. Och i Skottland befäster SNP sin ställning medan Labour degraderats till tredje största parti. Storbritannien har numera flera maktcentra, med nya partier och starka regionala maktstrukturer – det oväntade resultatet av decentraliseringen av den starkt centralistiska offentliga makten i slutet av 90-talet.
Labour har inte kommit närmare en valseger nästa parlamentsval 2020. Men inte nödvändigtvis längre bort heller. En vecka är en lång tid i politiken. Men fyra år går fort.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
