Recension En brittisk konservativs memoarer blir till ett rop på en anständig höger. Men en promenad i parken kommer inte räcka, skriver Stina Pettersson.
I veckan har en programledare från ett högerstolligt nyhetsprogram, GB News, blivit utsedd till minister i Storbritannien. Hon ska företräda “common sense” och “lead the government’s anti-woke agenda”. Det hela låter som något någon kommit på efter en sen kväll på twitter.
En minister för sunt förnuft känns Orwelliskt och stället oundvikligen frågor om de andra ministrarna i Rishi Sunaks regering.
Han säger att det politiska systemet inte fungerar längre
Men att ministersystemet i Storbritannien, med nästan årliga ommöbleringar bland ministrarna, är konstigt och skapar röra är välkänt. Rory Stewart beskriver i sin självbiografi ett system för ministerposter där “mycket snack om ingenting” gäller, och där det är “stelt” att kunna för mycket om det man är minister för. Vem som tillsätts handlar endast om intern partipolitik, menar han, i alla brittiska partier. Han säger också att det politiska systemet inte fungerar längre och att ingen vågar säga som det är.
Och sett till dagens Storbritannien är det svårt att inte hålla med honom. De konservativa är inte längre konservativa och liberaler är inte längre liberaler. Populister styr, med lite hjälp av sunt förnuft och sin “anti-woke agenda.”
Med Rory Stewart kvar i politiken, istället för bakom podd-mikrofonen (han gör den omtalade The Rest is Politics tillsammans med den tidigare spin doktorn för Labour, Alastair Campbell), hade det kunnat vara annorlunda.
Samtidigt ska man vara skeptisk mot politikers memoarer. Särskilt politiker som skriver dem medan de fortfarande är politiskt aktiva i någon kapacitet. Är värderingarna, förklaringarna, omständigheterna och ångern som politikern väljer att berätta om i sin bok verkligen mer ärliga eller sannare än det som väljare sett och hört när politikern i fråga faktiskt sysslade med politik?
Eller är boken bara varumärkesbyggande, tänkt att förbereda scenen för en comeback? Bakom kulisserna i all ära, men jag gillar när duktiga journalister och väljare granskar makthavare, mer än när dessa får kampanja fritt i bokform.
Rory Stewarts självbiografi, där han gör slarvsylta av alla sina gamla politiker-kollegor i det brittiska konservativa partiet, är inget undantag. Rory Stewart vill att politiker ska vara viktiga, på samma sätt som läkare, lärare eller poliser är. Kanske till och med, säger Stewart, och tar en konstpaus i uppläsningen, kan en politiker verka som en präst.
Jag behövde göra korstecken mitt under lyssningen för att skydda mig från denne Stewarts självbild. Politiker måste faktiskt erkänna att de är politiker, väsensskilda från andra offentligt anställda, i det att de i någon mån företräder vissa intressen före andra. Och dessa intressen är inte av Gud givna.
Han börjar i Afghanistan, och vad han menar är en bristfällig humanitär intervention
Men Stewarts politiska karriär är intressant, den sker parallellt med att globaliseringens guldålder och det glada 90-talet smälter och stelnar som något helt annat. Och han befinner sig mitt i smeten.
Han börjar i Afghanistan, och vad han menar är en bristfällig humanitär intervention under 00- och 10-talet. Han själv driver en välgörenhetsorganisationer och får saker gjorda i Kabul, där han beskriver att det är lätt att göra stor skillnad eftersom förutsättningarna från början är så genomusla. Detta “många bäckar små”-tänk, och effektiviteten som uppstår när han själv driver en organisation från ax till limpa, återkommer Stewart till och idealiserar boken igenom.
Hans konservatism tar spjärn mot de progressivas storskaliga sociala ingenjörskonst. Han är rädd för de enorma socialdemokratiska projekten, som enligt honom är oaktsamma om traditioner och seder, globalt och på hemmaplan.
Tony Blair är för radikal. Han vill värna de små bondgårdarna vid den skotska gränsen.
Samtidigt är han en brittisk kosmopolit av den gamla skolan, född i Hong Kong med en kolonialtjänsteman till pappa. Rory hamnar därför i kris när imperiet ruttnat och England präglas av navelskådande Brexit-rasism och förlorar kriget i Afghanistan.
Hur ska man rädda denna nya värld från sig själv? tycks Stewart fråga sig. Han har ju fått privilegierna, utbildningen, erfarenheterna, Eton och utlandstjänsten, han kan kinesiska, han måste göra något. Det är en heder, ett världssamvete och en maktanalys som påminner om en duktig monarks syn på sin tjänstgöring.
Ändå har Stewart svårt att finna sin roll i den brittiska politiken. Lokalval beskrivs som lite lustiga tillställningar. Slumpen gör att folk kommer in i parlamentet, lojalitet till ledaren gör att de blir kvar. Mest gjort tycker Stewart att han får när han är minister för fängelser och en ny värld öppnas för honom. Hans pläderingar för kortare straff känns grundade i verkligheten.
Kriget mot terrorismen, som Stewart är kritisk mot, krävde en islamofobi som bidrar till den våg som tar diverse populister och främlingsfientliga ända in i parlamentet. De får stor hjälp av åtstramningspolitiken som Storbritannien anammar efter finanskrisen 2008. Bankerna var för stora för att gå under, så välfärden fick ta smällen. Folk blev arga, politiken oanständig.
Mångfald men stillsamt, och tolerant men trevligt, och med respekt för traditioner
Stewart är anständig, kanske i överkant. Det sårbara och självkritiska går igen, och han är irriterad när mediebilden inte lyckas förmedla hans goda intentioner. Rory the tory lyckas inte hindra busiga Boris som till och med ljög för drottningen för att säkra sin makt. Och till sist tvingas lämna han ett konservativt parti i kaos.
När Rory Stewart istället tänker på sin vision för Storbritannien kommer han och hans fru fram till att de gillar Storbritannien som det ter sig på deras promenader i Hyde Park. Mångfald men stillsamt, och tolerant men trevligt, och med respekt för traditioner och expertis. En anständig höger, eller i alla fall en teknokratisk.
Jag vet inte om en promenad i parken kommer räcka.
Den anständiga högern har kommer behöva ett mirakel för att göra come-back. När man väl har förhandlat med populister är det svårt att backa.
Rory Stewarts bok är en historia om mittens död och ett politiskt system i behov av förändring. En politik för sunt förnuft.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
