Jag är flyktingbarn och först i familjen att börja plugga på universitet. När jag tittar på siffrorna och staplarna i PISA-rapporten är jag rädd att min generation kanske bara blir en parentes i historien.
På köksbordet ligger en lapp som väntar på att fyllas i och skrivas under. Det är dags att välja skola för mitt barn. Igen. Jag minns när jag gjorde det senast. Hur jag fick en klump i magen. Tänk om jag väljer fel?
I samma ögonblick blev jag arg. Det ska väl inte spela någon roll vilken skola jag väljer. Ska vi inte alla kunna lita på att barnen har en bra skola, bra lärare, bra mat, bra skolgård, bra fritids, bra utrustning oavsett vilken skola de går på? Mina och andras barn.
Strax innan jul debatterade vi PISA-rapporten i en särskilt insatt debatt i riksdagen. Det som huvudsakligen dryftades var vems fel resultatet var – Socialdemokraternas eller regeringens. Ja, jag deltog också i den debatten. Jag menar att det är regeringens ansvar.
Visst, man kan säkert säga att det är för tidigt att se resultaten av regeringens politik i elevernas resultat, men det är inte vad det handlar om. Ärligt talat tycker jag inte att det spelar så stor roll var på listorna vi hamnar, det som på riktigt oroar mig är hur kunskapshämmande segregationen i skolan är. Häri har den nuvarande regeringen ett ansvar för att den, trots att Skolverket i flera år har påtalat segregationen och dess kunskapshämmande effekt, valt att blunda.
Regeringen vet om att det fria skolvalet segregerar och att det har negativa effekter för kunskapsresultaten. Ändå väljer man att inte göra något. Den kängan skulle jag kunna slänga efter samtliga partier, men hårdast får den ändå riktas mot regeringen då det är de som har haft ansvaret för utbildningspolitiken i snart åtta år.
Valfriheten är något av en helig ko, men vad är valfrihet för något? Jag sitter och stirrar på blanketten. Är valet av skola valfrihet? Tänk om jag väljer fel. Tänk om jag sumpar mitt barns framtid för att jag valde fel skola. Den valfriheten skiter jag i.
Jag vill att mina och andras barn ska ha rätt till en bra skola oavsett var de bor och vilken skola de går i. Och det ska det offentliga ansvara för att alla barn har. Det viktiga för mig är att de sedan, när de har gått igenom skolan, står fria att göra de val de vill i livet. Det är valfrihet för mig.
Jag är flyktingbarn, uppväxt i miljonprogramsområde, dotter till bilbyggare och först i familjen att börja plugga på universitet. När jag tittar på siffrorna och staplarna i PISA-rapporten är jag rädd att min generation kanske bara blir en parentes i historien. Att utbildning som en rättighet för alla återgår till att bara vara något för samhällets välbeställda. De som kan köpa privatundervisning, de som kan skjutsa sina barn till de bra skolorna, de som kan välja bort ”dåliga klasskamrater”.
Förutom att det är vidrigt utifrån jämlikhetssynpunkt tjänar inte heller de välbeställdas barn på den segregerade skolan. Trots att de kan köpa sig till fördelar så är även deras barn förlorare. Det är väldigt tydligt i PISA-rapporten. Även de barnen förlorar kunskap. Därför, för allas barn, måste vi ha en jämlik skola.
Så för alla barns skull. För kunskapens och bildningens skull. Avskaffa det fria skolvalet. Vi ska alla ha en skola vi kan lita på. En skola som ger allas våra barn olika framtidsspår att välja på.
Rossana Dinamarca, skolpolitisk talesperson för vänsterpartiet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
