Skippa det fria skolvalet och inför en närhetsprincip i alla kommuner. Det skriver Rossana Dinamarca (V), som menar att det fria skolvalet skapar en alltmer orättvis skola.
Den så kallade valfriheten inom välfärden är en bluff. Den gäller inte alla. Inom skolan är det de föräldrar som har möjlighet att köpa busskort till sina barn eller skjutsa dem till andra sidan stan som har möjligheten att välja.
För mig handlar valfrihet inte om att välja förskola och skola, för mig är valfrihet att mina och andras barn ska kunna göra de val de vill när de är färdiga med skolan. Alla barn ska ha rätt att gå i en bra skola, ingen ska behöva gå i en skitskola.
För 10-15 år sedan gick barnen från radhusen och barnen från höghusen i samma skola. I klassrummet satt bussförarens son bredvid ingenjörens dotter. Men sedan det fria skolvalet infördes har allt fler föräldrar från socioekonomiskt förspända miljöer börjat välja bort skolor som inte anses vara bra. Resultatet är alltmer homogena elevgrupper, ökad segregation och sämre kunskapsresultat – för alla. Det är en slutsats som dragits flera gånger av forskare, Skolverket och PISA. Men i politikens värld slår alla dövörat till.
Den konkurrens som öppnades upp på skolområdet på 1990-talet och som sades skulle höja kvalitén har i stället lett till ökade skillnader mellan skolor, men också en allmän acceptans för att vissa skolor är bra och andra dåliga. Det är i dag upp till mig som förälder att göra rätt val för mina barn. Det ligger på mitt ansvar vilka livschanser mina barn kommer att få. Det tycker jag är fel.
Det råder en stor politisk feghet när det gäller det fria skolvalet. Detta trots att närhetsprincipen fortfarande gäller i många kommuner såsom i min egen kommun Trollhättan. Det sägs att det fria skolvalet möjliggjorts för att bryta boendesegregationen, men när Skolverket tittade på just den effekten av det fria skolvalet visade det sig att så inte var fallet. Däremot såg man en ny typ av segregation, en skolsegregation, där vi fått alltmer homogena elevgrupper. De välutbildades barn på en skola, de med mindre utbildning på en annan. Vill man bryta boendesegregationen krävs framför allt ett större grepp när det gäller bostadspolitiken, men det går också att se över skolornas upptagningsområden.
Om man dessutom ser till hur barnen själva resonerar så vill de helst gå på en skola som ligger nära (enligt enkät gjord av Barnombudsmannen) eftersom de har sina kompisar i närområdet.
Problemet är att vi har fått ett system där vissa skolor inte håller måttet. De har inte förutsättningarna. Vi måste se till att de får det. Vi kan inte längre blunda för de fakta som presenteras om att fria skolvalet är en av de största anledningarna till att vi har fått en mer orättvis skola.
Förutom att närhetsprincipen bör gälla i alla kommuner så måste också resurserna fördelas på ett sätt som utgår från de behov som finns på en skola. Dessutom måste det ställas höga krav på lärarna. Det är de som ska ha ansvar för elevernas lärande. Det kräver i sin tur att lärarna faktiskt får ägna sig åt att undervisa och att de har befogenheter att sätta in de åtgärder som krävs för att varje elev ska nå målen i skolan.
Frågan vi har att besvara är om någras möjlighet att välja skola ska väga tyngre än allas barns rätt till en bra skola och utbildning? För Vänsterpartiet är valet självklart. Inget barn ska behöva gå i en skitskola. Vi vill ge alla barn rätt till en bra skola!
Rossana Dinamarca, Riksdagsledamot och skolpolitisk talesperson för Vänsterpartiet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
