Vi håller på att bygga en avgrund mellan Nato-länderna och Ryssland i stället för att bygga fred mellan världens folk, skriver Anton Berg och Alfred Esbjörnson, Unga socialdemokrater för fred.
Har du någon gång hört att det finns väggar och stenar i Nagasaki och Hiroshima där människors skuggor fastnat? Det kan låta konstigt, nästan som en saga för barn, men det är helt sant. Det hände under två dagar i augusti 1945.
Då fick världen för första gången uppleva vad kärnvapen verkligen var. När bomberna fälldes dödades någonstans kring 130 000 personer, och ljuset från explosionen var så starkt att stenarna blektes, utom just där en människa suttit innan hon för alltid försvann. Skuggorna som lämnades kvar är som en påminnelse om vad kärnvapen innebär – något vi verkar ha glömt nu 70 år senare.
På onsdag ska riksdagen rösta om värdlandsavtalet med Nato och därigenom bestämma om Sverige ska ta ett steg närmre en kärnvapenallians. I nuläget låter det i det offentliga samtalet som att vår skräck för Ryssland kommer säkra att avtalet undertecknas. Även om det kan låta konstigt verkar det nu som om ingen mindre än Vladimir Putin själv styr svensk försvarspolitik. Vi får höra att vi behöver närma oss Nato för att ryssen kommer närmre, men hur farlig är egentligen ryssen för någon som bor i Sverige?
Någonstans är det som om världspolitiken glömt bort att ett land består av mer än dess ledare. Vi verkar ha glömt bort att Ryssland också har ett folk med känslor, drömmar och hopp om en bättre framtid. Hur framstår våra förhandlingar om att öppna upp Sverige för fiendens trupper – och deras kärnvapen – för folket i Ryssland?
Kommer beslutet att ses som en motivering att rösta bort Putin från makten för att få bli en del av vårt samhälle, eller kommer de se ett ökat behov av en stark, krigisk ledare som är beredd att besvara provokationer med proportionella medel? Folket verkar ha dömts till att framställas som en tyst och livrädd massa som måste räddas av fler män i uniform.
Genom vår politik håller vi på att bygga en avgrund mellan Nato-länderna och Ryssland i stället för att bygga fred mellan världens folk. Vi pratar om militärallianser och ekonomiska sanktioner som de bästa sätten att stoppa fienden och glömmer bort vad kärnvapen och brist på mat och medicin gör med människor. Som om det fanns en fundamental skillnad mellan oss och de som bor i Ryssland. I stället för att visa det ryska folket att det finns en framtid utan Putin, driver vi en politik som legitimerar Putins inskränkningar av folkets rättigheter. Det är arvet vi håller på att lämna efter oss.
Att fortsatt närma sig Nato är som försöka gå upp för en väldigt lerig backe och försöka övertyga sig själv om att spikskorna på fötterna kommer garantera att vi inte blir leriga. Ett närmande i dag blir kanske ett medlemskap imorgon, skillnaden blir ju ändå så liten då. Och kanske blir det också dina barn som tvingas ut i framtida krig. Kanske blir det dina föräldrar som bara kommer finnas kvar som skuggor fastbrända på en vägg i Stockholm eller Moskva.
Kan vi inte i stället för att lägga vår tid och våra pengar på att hantera en kärnvapenallians lägga våra pengar på att närma oss det ryska folket? Kan vi inte använda utrikespolitiken som ett verktyg visa dem för att vi också är människor, som lever, drömmer och blöder? Att vi alla är barn av samma värld och delar samma behov av mat, vatten och trygghet. Låt oss för en gångs skull låta de höga herrarna spela sina spel för sig själva och bespara världens oskyldiga lidandet som krig för med sig. Rösta nej till värdlandsavtalet, rösta för en värld i fred.
Anton Berg, nätverket Unga socialdemokrater för fred
Alfred Esbjörnson, nätverket Unga socialdemokrater för fred
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
